Singla Slant

I går var jag hos läkaren och ställde alla tuffa frågor. Min prognos är som bäst 50/50. Att jag är ung betyder att Cancern är mer aggressiv dvs ingen fördel. När jag trodde att jag hade 80% så tyckte jag att det var dåliga odds, nu skulle jag offra min högra arm för att få vara i 80% ligan. Konstigt hur man ändå samlar ihop sig efter ett sådant besked.,

Dagen och livet fortsatte ju, nästan precis som vanligt. På med solglasögon- gråta- Gå på bank och starta sparkonto till Cataleya- gråta- ringa Carlos- gå på lunch hos bästa Anna- kaffe med Farshad- skratta - glömma bort- leva i nuet- gråta - skratta - få hämtning av Carina och Johan- hem och hämta familj- bli bjuden på godaste middagen hos Carina och Johan- bebismöte mellan deras Melker och Cataleya- hem och bada med Cataleya- se på Tv- ha ångest- försöka läsa- sova sked med Cataleya.

Jag fick även ett blombud, denna gång från mina fantastiska kickboxningstjejer. Vad jag saknar er! klubben som är mitt andra hem, vågar jag inte besöka med alla bakterier som är där. Men jag tänker på folket och träningen varje dag. Tack Bella, Diana, Sara, Zina och Helene. <3

För några dagar sedan gick filmen A Little Bit of Heaven med Kate Hudson på tv. Redan på reklamen om den så kände jag på mig att den handlade om cancer. Mycket riktigt. Tjocktarmascancer. Hon dör. Inte en Oscar-film, inte verklighetstrogen, men ändå så mycket likheter. Att skämta om cancern, att bli arg på ens närmsta, att vara rädd för döden, att inte vara rädd, att acceptera.