Det värker i ryggen. Jag reagerar med panik, inte till en början. Till en början så stänger jag av, vågar inte känna efter. Men smärtan skriker på min uppmärksamhet. Då skriken ökar så stegrar paniken. Den suger min kraft och tankarna går till de mörkaste hörnen, dit där ljuset inte når. Ju mer jag tänker på det, desto mer säker är jag, att det är cancer. Inte kan det vara ryggskott, för det känns annorlunda. Kanske muskler eller en nerv, sån chans vill jag inte ta. Inte som när magonda kom, och jag trodde att det skulle gå över. Rädslan vill inte försvinna och jag stålsätter mig för att argumentera med läkaren, jag vill röntgas. Läkaren säger ja, inget argument behövs, inget stål heller. Fan. Jag ville att han skulle säga nej, att det inte är någon fara. Att jag kan andas ut. Röntgen på tisdag, sedan en vecka för att få svar, jag säger att jag kan ta svaret på telefon, även om det är dåliga besked. Så här kommer jag vara nu, en hosta kommer inte va en hosta - metastaser i lungan. Magont kommer inte bero på för mycket kaffe, utan stora blödande tumörer. Ryggsmärta kommer inte vara mitt vanliga ryggskott, det är cancerceller som äter upp mina kotor, bäckenben eller dylikt.
-----------------------------------------------------------------------------
-"Men nu är ju faran över, nu är du ju frisk.". Jag tittar på den icke-namngivna personen, då personen bär många ansikten. Jag undrar om hen säger det för hens skull, eller för min eller pågrundav okunskap. Jag ler, känner att det är ett stelt leende som ser mer ut som en grimas. Inombords så skriker jag. Jag ställer mig upp, kanske dramatiskt slår sönder ett glas, kanske sparkar på stolen. Skriker att NEJ, jag är inte frisk. Cancern är inte över. Min rädsla är starkare. Nu görs inget. Nu väntas det. Dagarna går, håret växer ut, naglarna läks. Orken kommer tillbaka, vardagen också. Men procenten står stilla. Ångesten står stilla. Tomheten växer. Väntan, Ängslan härjar fritt. Men jag sitter kvar- Jag förstår att de är trötta på att bära min sjukdom, de vill ha ett snabbt avslut. Ett synbart avslut. Hejaropen måste tystna, inte orkar de stå med ramsor, dansandes vid min sida i flera år. Deras hejarop kanske vänds till andra, eller till dom själva. Jag kan inte vara huvudrollen länge till. Jag förstår det. Men snälla, tvinga mig inte behöva ARGUMENTERA mig till att inget har förändrats, ingen vet OM cellgifterna funkat och OM dom behövde funka. Hen menar väl, jag vill inte verka otacksam, men hen måste förstå att jag har inte lyxen att våga hoppas.
-----------------------------------------------------------------------------------
Klockan är 01:55, lördag kväll, men en drink, ensamheten och sorglig musik i öronen. Jag vill skratta åt mig själv. Vilken klyscha, hur mycket synd om mig själv kan jag tycka.
- Va inte för upptagen med att dö, så att du glömmer att leva.
Men jag kan inte låta bli att känna att det inte var så här livet skulle bli.
Cry-baby-listan som spelas i kväll:
Rihanna - Stay
Birdy - Skinny Love
Agnes - One Last Time
The Weeknd - High For This
Awolnation - Sail
Marilyn Manson - Coma White
-------------------------------------------------------------------------------------
