Flytt-dax

Jag har flyttat till : www.finest.se/mittlivräknas        

Mina nya bästis.

Ofta känner jag mig osynlig bland andra. Jag hörs och märks, men ofta när personer beskriver eller tror saker om mig så känns det främmande. Jag tror själv att det beror på att jag är mycket känsligare än vad jag visar mig vara. Men Farshad, han lyckas alltid se mig, oftast på ett osmickrande sätt. Han säger saker som jag tror att ingen märker och oftast träffar han rakt i hjärtat, men killen är fåordig, så det är inte vardagsmat. Anyways så idag så vänder jag mig, som oftast när livet är krångligt, till honom. Han sa att jag måste bli bästis med mig själv. Han är sin egen bästis och han verkar så tillfreds med livet. Jag vill verkligen inte vara det. Jag är så förutsägbar i mina egna ögon. Jag är dålig på att ge mig själv närhet och omtanke. Jävligt dum ide. Men jag tror att han har rätt. Så imorgon ska bästisen och jag ut och springa. I skogen. Det är sådant bästisar gör. Wish me luck! PS. Facebook säger att Joonas är min bästis. I mitt verkliga liv så är mina bästisar Eva, Sandra och Carina. Men på första plats är leya. 

#yolo

Igår åkte Cataleya med sin pappa till Hudiksvall. Känns konstigt att man numera inte är medräknad. Men fredag betyder: hård träning, lätt sparring, måla naglar på klubben och eftersvettas i massor! Igår var vi på trädgården, väldigt trevligt, har ni inte vart där så gå dit! Men kom i tid, för kön är horribelt lång. Sen sov jag hela natten!!! Kommer inte ihåg det hände sist. Min kropp måste jubla. Idag står det Annas landställe på schemat, inte vart där på 18 år typ. Skönt att hålla sig uppbokad så man inte svimmar av längtan. PS. Jag känner mig ganska till freds 

Örfilar och vikt.

Dagens träning bestod av lite fysträning. Sparring.Mitsar. Fysträning. Då borde jag ju få köpa chips? Eller choklad? Mina taskiga  matvanor från cellgifterna vill inte riktigt släppa taget. Jag får lätt i mig 100 g Geisha (läs varje kväll). Nu har jag lyckas byta bort en del av chokladen mot såna där färdiga knäckemackor med färskost. Så goda! Jag har gått ner 4-5 kg, men har 7 kvar till min trivselvikt. Men jag orkar inte va hård mot mig och sluta med onyttighetera.  Samtidigt blir jag trött på att inte se ut som mig själv.                 Med detta skrivet så går dagens örfil till mig själv. Bortskämda jag! Som borde vara tacksam att jag lever och att kroppen (nästan) fungerar. Usch och fy! Jag skäms ner till tårna. Jag har ett BMI dom säger att jag är perfekt normalviktig. Så som sagt. Dagens örfil ges till mig själv. 

Omelett.

Ser på "att göra barn- fertilitetensklinuken" på 4:an nu. Har nog inte fattat hur tacksam jag ska va över mina 43 frysta ägg, när vissa endast lyckas få ett. Även om det nu visar sig att några var "slösade" med att befruktas av Carlos. Men även mina 20 egna är en sådan skatt! Tack mamma för de bra generna. 

Hej ångest.

Har en gnagande ångest i mig. Somnar med den, vaknar med den. Jag försöker tänka glada tankar, eller jag är faktiskt glad. Ångesten tar paus på dagen och istället fylls dagen med vänskap och min fina leya. Men så fort det blir tyst, så hugger den mig i magen. Kanske ångesten bara är cancern och Carlos. För allt annat är riktigt bra. Soliga dagar som tillåter slapphet och skönt häng. Så även om min karma är piss, så gör jag ju nånting rätt som får ha så fina vänner. Men det får mig att undra vad jag har gjort för fel, var jag så svår att leva med? Eller var det cancern? 

Kärlek!

Så glad för min kickboxning. Även om träningen är tung och kroppen inte i toppform, så är det så mycket kärlek mitt i allt slagsmål. Det är min drog nu när livet jobbigt! Så fina människor och bästa tränaren, Tamer. Om ni inte testat än - gör det! Det är verkligen för alla. 

I lurarna.

Just nu spelas den här om och om igen. 

 

Laddar inför slagsmål!

Dagen spenderas på stranden i solen med vänner och familj. Idag är det för varmt för kroppskomplex så baddräkten åkte på för första gången i år. Så trött på att kroppen ska vara så viktig. Ikväll står Det sparring på schemat! 

Hej då.

Då var det spikat att Carlos flyttar ut och jag hyr ut rummet till en god vän, som hyr den delen som en separat del.  Kommer bli tufft med pengar, men jag vill faktiskt inte ha en inneboende. Så det känns som att jag gör saft av citronerna. Jag får ta åsikter, då jag valt att vara ganska öppen. Men jag kanske ska förtydliga att det var inte alls mitt val. Jag känner även att jag har hanterat min sjukdom på bästa möjliga sätt. Det är få saker som jag ångrar. Efter ha gråtit i  flera veckor, så måste jag gå vidare med mitt liv.

Tankarna för mig handlar mest om hur jag ska hantera min dödsångest. Jag har en tredjedels risk att dö inom några år. Om jag får återfall så vill jag veta att jag har vart all min tid med Cataleya, för hon är det enda som betyder något. Okej, kanske inte det enda, men det mesta.. Då vi nu ska dela på tiden, så blir det fel, hur vi än gör. Bor hon mest hos mig, så blir det fel för henne om jag dör, att jag har vart hennes primär person. Bor hon lika mycket hos oss båda, så förlorar jag hälften av tiden med henne. Ännu en gång så känns mitt liv styrt av mattematik. Dagar, timmar, år. Siffror och procent som både ger panik och lugnar.

Det går en reklamfilm nu, om en kvinna som ligger i sängen och mannen frågar vad hon tänker på. Då får man se hennes förlopp av tankar med cancer och den värsta utgången. Så är det faktiskt. Jag måste få tänka så. Jag är glad också. Jag är inte deprimerad. Men jag är realist. Jag tycker inte att jag slösar bort mina dagar när jag ifrågasätter vad som är viktigas. Varje dag. Jag har inte lyxen att tänka som ni, som inte är sjuka. Ja, ni kan bli påkörda imorgon. Men det är en ytterst liten risk. Jag lever med sämre matematik. Låt mig få leva med det på det sättet som jag tycker är bäst.

Selfie

  Tänkte bjussa på mina Pigmentfläckar som jag hade ytterst lite av innan cellgifterna, men täcker nu halva ansiktet. Syns mer i svart-vitt. Dock inget jag lider av då jag lägger det i relation till cancern. En annan bestående biverkningar är  att jag inte längre klarar av stark mat. Det bränner i halsen av minsta styrka. Men det värsta är den krångliga magen, det är det enda jag riktigt lider av. 

Wow!!

Inatt gick det bra!! Hon kanske vaknat fyra gånger bara och då fått vatten. Men vi sov till klockan nio! (Kanske har att göra med att hon somnade vid nio igår). Men wow! Vilken lycka!                             Idag är det fredag. Mina fredagar ser nuförtiden likadana ut. Hålla pass klockan 16 på klubben, träna, träna lite extra, äta middag ute och lite utgång på det. Men sen Cataleya kom så vågar jag inte ens bli berusad, vilket gör att utgång ibland är en pers. 

Kvantitet och nätter

Nu kanske undrar om jag fått fnatt? Det har jag inte. Jag tänkte bara testa att blogga Ni vet så där jätte mycket, som andra gör. Främst för att se om det kan täcka upp lite av den dyra hyran, men då behöver jag ju er alla läsare, och några till. Så vill ni dela blogg-inläggen ibland, så är det högst välkommet. Sedan har jag funderat mycket vad jag vill göra med det här forumet.., i början för det för att informera, sedan för att spy ut ångest och skriva om alla cellgifter. Men nu då? Tro det eller ej, men egentligen är jag ganska privat av mig. Men här väljer jag att dela av mitt liv, även om jag försöker göra det utan att såra någon. Men kanske det kan få vara det de inte är? Det är inte en mode-blogg, eller "se-vad-lycklig-jag-är-och-snygg"blogg. Det kommer aldrig finnas duck-fejsselfies. Jag hoppas ni vill fortsätta läsa om mina tankar om döden/livet och följa i min vardag, som jag nu ska dela mer av. Blir det hela bara skit och ordbajseri så kan vi fortsätta med ett inlägg per månad? Deal?       I tisdags började jag att vägra ge välling på nätterna. Jag var beredd på otröstlig gråt och arga miner. Men det var mest att hon gnydde och sov extremt oroligt. Klockan fem vaknade hon, då gav jag henne två mariekex (mamma-of-the-year) som hon fick äta i sängen mesans jag toksov. Sen somnade hon också med ipaden i handen och sov till 9.45. I natt var det liknande, men något bättre. Så hejja oss. 

Äpplen, brusten kärlek och sömnlösa nätter. #hejlivet

Nu är jag på väg till samtal, hos en vikare, känns som då behöver man inte hålla tillbaka. Då kan man ösa ut all galenskap och lämna den där. För hon jobbar bara i 4 veckor. Sedan kanske terapi bygger på relation. Men just nu känner jag för Quick-fix råd. Min egen metod är träningen. Skönt att få några smällar så man känner att man lever. Vad gillar ni att träna?                     Igår så skulle jag ha börjat med sluta med välling på nätterna för leya, men det blev Carlos natt, så inatt smäller det. Jag räknar med att vara ett vrak en vecka. Men tack för alla tips och tankar, det har peppat till beslutet.             Carlos då? Ja vad ska jag säga. Jag satsade på fel häst. När livet är som tuffast så märker man vilka som orkar kämpa.       Tankarna om livet går typ så här: du har tre äpplen. Ett är rött och resten gröna. Du lägger äpplena i en påse. Du blundar och tar upp ett. Får du ett grönt så får jag leva, men tar du ett rött så dör jag. Sannolikhetslära.

Trötthets-döden

Okej stort behov av mer råd.. Cataleya har alltid vaknat och ätit på natten. Ofta 5 fulla Vällingflaskor En jobbig natt så vaknar hon 15 gånger, en bra natt så vaknar hon fem gånger. Hon sover bredvid mig i sängen. För några månader sedan så började jag dra ner på pulver mängden i flaskorna, till hälften, men lika mycket vatten. Vilket gav resultat. Men nu med värmen så verkar den dåliga aptiten på dagen göra att inatt gick det 7 flaskor och 6 blöjbyten. Jag är så trött!! BVC säger att de gäller va hård och bara sluta med välling och kanske ge vatten bara och att det då kommer lära henne att inte äta på nätterna.. Vad säger ni? 

Ekorr-hjulet, livet ständigt återvänder till noll.

Ibland är jag otydlig :) förra inlägget var ett halvt skämtsamt inlägg om att jag behöver en ny kille. Även om jag självklart alltid uppskattar nya vänner :).                   Just nu är jag så jä**a trött på att det ska va kämpigt, att det ska av synd om mig. Att jag nu blivit lämnad också, som grädde på moset. Fast tvärtom. Tankarna snurrar för fullt. Hur hanterar man ett uppbrott? När man har barn? Man måste ju va så tröttsamt förståndig och klok. Och vad har jag för jä**a karma, var jag kanske hitler i förra livet? Så, mina kära läsare, hit me med era bästa jag-har-blivit-dumpad råd? 

Livet på en pinne.

Hej! Jag är en tjej på snart 30 vintrar. Jag gillar middagar, lagar gärna själv, spelkvällar och kampsport. Mina sämsta sidor är att jag städar för mycket och har ett svart/vitt tänkande när jag blir arg. Sedan har jag en fot i graven, fast bara en. Så jag söker dig 25-40 år som söker en bästa vän. Du kanske kan tänka dig att det bara varar några år, men du är inte rädd för att det stormar lite. Du gillar självklart också kampsport och tycker att fotboll är tråkigt. Du har kanske barn, så du förstår hur det är att vara föräldrar och är klar med ute-livet.Du letar efter en tjej att se på UFC och film med. Du är ärlig och har lätt till skratt. Dina vänner är det viktigast du har och du älskar att ha bjudningar.

eller....


Hej! Då jag precis renoverat en för dyr lägenhet och blivit lämnad, så hyr jag gärna ut en rum. Du får en egen ingång och toalett. Internet ingår. Gemensam dusch och kök. Men du duschar inte så ofta och äter mest micro mat som du har inne på rummet. Du gillar barn och stör dig inte av ett en 1 1/2 åring gråter på nätterna. ÄR du trevlig så kan vi dela på en flaska vin ibland och då får du duscha och laga mat hur mycket du vill. Det finns även tvättmaskin och Diskmaskin. Detta paket kan bli ditt för endast 3500 per månad. Det finns även en trädgård med grill, men då ska du va jävligt charmig,Vilket kap!
Om du endast vill sova och använda toaletten så kan vi bygga mur mellan oss. Kanske vill du ha en atelje eller studio dagtid. Då kan du få hyra för 2200.

Stämmer du in på någon av dessa annonser så tveka inte att skicka ett mail, brevpost eller tanke.

uppdatering!

Livet har gått i full fart, så skrivandet har inte hunnits med.

Flytt
Nu har vi flyttat. Ca 20 meter. Men till dubbel så stort och med både balkong och uteplats. Allt har behövts renoverats, vilket är lättare sagt än gjort med en tajt budget och en lill-tjej som inte vill samarbeta. Men jag gillar att fixa, så njuter av det när jag väl får tid. Synd bara att solen tog en paus, nu när jag har sått en hel del fröer. Så fort allt är klart, så väntar det roligaste, inflyttningsfest.
Obs! Ännu ett tack till världens bästa familj och vänner som hjälpte till med flytten, över 20 personer som kom. Wow, vilka underbara människor jag får ha runt mig.

Träning och Guld
Carlos vann SM guld i kickboxning (eller var det K1?). Efter allt bråk om träningen, och hur mycket tid den tar, så är jag så glad att det gav resultat! Min träning hakar sig fram, inte kunnat prioriteras, men ska från och med nu ge den mer utrymme. Men har gått ner 3 kg, och inte gått upp dom igen. Så ganska nöjd med det. I aktuella numret av Hälsa och Fitness kan man läsa om mig, cancern och träningen. Även bilder av min fina vän Joonas Omöjligt-efternamn-att-stava-till.

Jobb
Vi båda började jobba. Men det blev för mycket för mig. Första två veckorna tyckte jag att det gick jätte bra. Men sen var det som att springa in i en vägg och bli en blöt fläck på golvet. typ i alla fall. Så jag är sjukskriven över sommaren, och gör ett nytt försök sen..

Själen
Psyket och jag är ibland osams. Ibland går luften ur mig och får kramp i magen, Som att någon har slagit mig. Jag får svårt att andas. Jag tror att om jag verkligen tar in att jag kanske inte får vara kvar så kommer jag att svimma. Jag hanterar det mycket nyttigt med att stänga in alla rädslor och tankar i en kakburk, längst in i mitt inre. Men jag vet att det kommer svämma över nån dag. Men ibland är sen, en väldigt bra sak.

Ner som en pannkaka och sedan upp som en sol.

CHärlig morgon då man inser när tåget kommer att SLkortet inte är med, så springa hem för att istället ta nästa tåg. Men icke, de nyköpta kortet verkar vara borta. Självklart så har jag inte registrerat det på SLs hemsida. Ihop med att Carlos försäkringskassa krånglar igen (!!). Hittade även dagisräkningen som hade glömts att betala. Det här är inte mitt ekonomiska år!   Jag mår inte alls bra av att leva i flytt-kaos, behöver ordning på saker för att få dom att funka.             Så kom sen till familjeterapin, som går sådär. Slitsamt med sjukdom, småbarn och att Carlos tränar  inför SM (17 maj) i kickboxning.                 Sedan träffade jag kirurgen. Hon berättade att man blir friskförklard efter TRE år (!!) inte fem. Vilken lycka! Även om man fortsätter att kolla tarmen var tredjeår. Ska även få tid att ta bort min port jag hat inopererad. 5 maj börjar både jag och Carlos att jobba halvtid. 25 april förra året fick jag diagnosen, bra sätt att fira årsdagen men att blicka framåt!  När jag pratade med henne så glömde jag allt vad penga-stress hete och känner lite hopp. Så snabbt en dag kan vända.      Obs! Klicka lite på annonserna här brevid vettja :).    På väg hem för att bråka med f-kassan. 

Blod, svett och en jävla massa tårar!

Äntligen har vågen gått nedåt. 1-2 kg bara, och de beror nog mest på magsjukan. Men jag tackar och bockar ändå. Blivit intervjuad av tidningen Hälsa & Fitness, om hur jag använde kampsporten som rehabilitering efter cancern och cellgifterna. Nummret kommer att komma ut i slutet på Maj eller början på Juni (nummer 6 2014). Då behövdes det bilder och jag passade på att be den bästa, Joonas Tizihssane, att ta dom. Det är så obekvämt att vara framför kameran tycker jag. Speciellt när man inte trivs med sin vikt eller frisyr. Aja. Finns värre saker i världen ;). Här kommer några av bilderna ... (Obs! Tränar och är instruktör på Stockholms kickboxning)  

Sjukdom, samtal och flytt!

I helgen har jag vart magsjuk. Väldigt likt tarmvred så ångesten kom den också. Igår var det carlos tur. Han blir som att man tryckt på en off knapp och han är inte lika synbart sjuk som jag blir, vilket har lett till en del konflikter. Har nu insett att det är så här han blir sjuk, han får lnte hög feber eller kramar toalettstolen. Så idag fick jag ta morgonen. Det resulterade i strunta i frukost, äta ett mariekex på vägen, för kalla kläder på oss båda och efter stress så blev jag för tidig till tåget. Inga hörlurar heller. Jag ska nu iväg på familjesamtalet själv, vet inte vad hon kommer tycka om det, men kändes dumt att avboka.         Samtalen hjälper, hon är grymt duktig. Inte alls den tysta -"hur känner du då" typen, vilket jag kräks på. Hon pratar minst lika mycket som oss, tolkar, ger oss uppgifter med mera.     Igår skrev vi på kontrakt och flyttar om tre veckor. Vi har växt ur vår tvåa och det ska bli skönt att lämna den där cancer-lägenheten. Slippa se golvet där jag höll på att förblöda av tumören, sovrummet som jag bott i under cellgifterna. Jag hoppas på nystart!

   

Fighterhjälpen

http://fighterhjalpen.tictail.com   Gå in och köp tshirt samt bidra till "min stora dag" dvs barn med cancer som får lite paus i sin svåra vardag! 

Förlåt!

Förlåt för mitt icke-bloggande. Jag har vart fullt upptagen med relations-kris, ta igen tid med min dotter och att banta.

Bra nyheter och Kris
Jag fick i alla fall BÄSTA nyheterna av röntgen dvs ännu en vinst för mig. Nästa röntgen är i ca Juni. I och med den bra nyheten så var det som att något släppte här hemma. Inte på det bra sättet. Ett år av att bita samman, fokusera, hoppas, oroa sig, vara sjuk, stötta hade gjort sitt. Resultatet blev kris i relationen. Bittra ord och att kasta skuld fram och tillbaka. Vi har fått omvärdera oss. Jag trodde att den här tiden skulle vara motsatsen, att vi skulle ha roligt, ta igen massa förlorad tid. Men verkligheten var att vi frågade oss vad vi hade kvar efter all motgång. Hade vi blivit starkare eller två ensamma öar som skriker utan att den andra hör? Min slutsats är att livet blir aldrig som man hade tänkt sig. Jag kan planera, längta och hoppas. Men verkligheten samarbetar inte alltid. Cataleya är vårt klister och det verkar räcka långt. Vi står kvar. Kanske inte starkare, men vi står upp.

Cataleya
Cataleya går på dagis och älskar det. Vart en väldigt lätt inskolning, men bakterierna flödar och mitt immunförsvar får jobba hårt. Jag älskar att jag har lite mera ork. Jag jagar henne, leker och har tålamod. Jag kan vara själv med henne och älskar det, istället för att kämpa med orken. Jag vill inte missa en sekund och därför har mitt sociala liv fått lida.
 
Banta och att pressas sig
Jag delar upp min viktuppgång på fyra och ger dom 2,5 kg var. 1.Att sluta röka 2.Graviditet 3.Cellgifter 4. Att inte ha hund. Jag var lite naiv och trodde att det skulle gå lätt. Bara att ta sig i kragen, äta bra och röra på sig. Men ännu denna gång så bråkar verkligheten. Jag har en trötthet som sätter käppar i hjulen. Kosten är svårare än vad jag trodde att ändra. Jag vet att jag ska skynda långsamt. Det har jag hört hela livet. Men jag vill få tillbaka min kropp, att orka, komma i kläder.
Träningen har vart en stor del av min identitet som jag saknar. Jag har börjat räkna kalorier med appen Lifesum, Promenerar ca 4 km de dagarna jag orkar, vart på 2 kickboxningspass, tränar mini fys hemma på kvällarna (då jag orkar) i ca 15 min,. Idag visade vågen minus 1,5 kg. Den psykologiska biten bakom denna bantning är att jag är rädd att ge upp, att låta cancern förvandla för mycket av mig. Att jag ska bli bekväm och tappa mig själv på kuppen,

Ryggont och tomheten.

Det värker i ryggen. Jag reagerar med panik, inte till en början. Till en början så stänger jag av, vågar inte känna efter. Men smärtan skriker på min uppmärksamhet. Då skriken ökar så stegrar paniken. Den suger min kraft och tankarna går till de mörkaste hörnen, dit där ljuset inte når. Ju mer jag tänker på det, desto mer säker är jag, att det är cancer. Inte kan det vara ryggskott, för det känns annorlunda. Kanske muskler eller en nerv, sån chans vill jag inte ta. Inte som när magonda kom, och jag trodde att det skulle gå över. Rädslan vill inte försvinna och jag stålsätter mig för att argumentera med läkaren, jag vill röntgas. Läkaren säger ja, inget argument behövs, inget stål heller. Fan. Jag ville att han skulle säga nej, att det inte är någon fara. Att jag kan andas ut. Röntgen på tisdag, sedan en vecka för att få svar, jag säger att jag kan ta svaret på telefon, även om det är dåliga besked. Så här kommer jag vara nu, en hosta kommer inte va en hosta - metastaser i lungan. Magont kommer inte bero på för mycket kaffe, utan stora blödande tumörer. Ryggsmärta kommer inte vara mitt vanliga ryggskott, det är cancerceller som äter upp mina kotor, bäckenben eller dylikt.

-----------------------------------------------------------------------------

-"Men nu är ju faran över, nu är du ju frisk.". Jag tittar på den icke-namngivna personen, då personen bär många ansikten. Jag undrar om hen säger det för hens skull, eller för min eller pågrundav okunskap. Jag ler, känner att det är ett stelt leende som ser mer ut som en grimas. Inombords så skriker jag. Jag ställer mig upp, kanske dramatiskt slår sönder ett glas, kanske sparkar på stolen. Skriker att NEJ, jag är inte frisk. Cancern är inte över. Min rädsla är starkare. Nu görs inget. Nu väntas det. Dagarna går, håret växer ut, naglarna läks. Orken kommer tillbaka, vardagen också. Men procenten står stilla. Ångesten står stilla. Tomheten växer. Väntan, Ängslan härjar fritt. Men jag sitter kvar- Jag förstår att de är trötta på att bära min sjukdom, de vill ha ett snabbt avslut. Ett synbart avslut. Hejaropen måste tystna, inte orkar de stå med ramsor, dansandes vid min sida i flera år. Deras hejarop kanske vänds till andra, eller till dom själva. Jag kan inte vara huvudrollen länge till. Jag förstår det. Men snälla, tvinga mig inte behöva ARGUMENTERA mig till att inget har förändrats, ingen vet OM cellgifterna funkat och OM dom behövde funka. Hen menar väl, jag vill inte verka otacksam, men hen måste förstå att jag har inte lyxen att våga hoppas.

-----------------------------------------------------------------------------------


Klockan är 01:55, lördag kväll, men en drink, ensamheten och sorglig musik i öronen. Jag vill skratta åt mig själv. Vilken klyscha, hur mycket synd om mig själv kan jag tycka.

- Va inte för upptagen med att dö, så att du glömmer att leva.

Men jag kan inte låta bli att känna att det inte var så här livet skulle bli.

Cry-baby-listan som spelas i kväll:

Rihanna - Stay

Birdy - Skinny Love

Agnes - One Last Time

The Weeknd - High For This

Awolnation - Sail

Marilyn Manson - Coma White


-------------------------------------------------------------------------------------

Föreläsning och gränsland

Jag och Carlos har vart i Delsbo och föreläst på en högstadieskola (som för övrigt var helt underbar). Det är något som vi tänkte kanske göra om. Så om ni vill lyssna på svammel om ens livsöde, hur snabbt livet vänder och hur man hanterar svårigheter med (någorlunda) glatt humör, så finns vi att bokas.

Sista cellgiftet trodde jag skulle vara ganska enkelt, men icke, det var bland de tuffaste omgångarna, och jag är idag långt ifrån pigg. Jag befinner mig i ett gränsland mellan att vara sjuk och att vara frisk. Svårt att veta hur mycket jag orkar och hur mycket belastning jag klarar av. Det gör att det lätt blir dålig stämning här hemma. Gränslandet kommer jag att befinna mig i länge. En fot på varje sida. Men till sommaren så kommer kroppen att ha återhämtat sig något. Psyket däremot, tar det nog längre tid för.

Back from the dead

Jag slår upp ögonen, det är fortfarande mörkt ute, jag ser svaga ljusstrimmor söka sig in i rummet. Carlos och Cataleya snarkar rytmiskt, i takt, den ena starkare, och den andra i svagare stämma. Jag känner efter i benen, ingen mjölksyra, ingen värk. Kanske tröttheten är lättare idag, kanske orken börjar komma tillbaka.

Jag smyger mig upp till köket, korsar leksaker som ligger utspritt, gör kaffe, sätter mig vid bordet och låter tankarna bildas till längre texter. Texter som jag inte kommer orka skriva, viljan finns. Men steget att ta fram dator och skriva blir allt för energikrävande. Jag spar den ork jag har till mitt hjärta. Mitt hjärta som jag har på utsidan.

När hon vaknar, springer jag in, jag känner lycka i hela mig. Hon sätter sig upp, tillruffsad i det tunna håret. Hon slänger sig fram i en kram. Mitt hjärta smälter. Jag vill stanna tiden. Uppleva samma glädje imorgon, och dagarna efter det. Jag är rädd för att dö.

Jag var förberedd på att inte få leva, om man någonsin kan vara det. Men hoppet kom tillbaka och det är med rädsla som jag inser det. Jag skulle bryta samman om jag inte får vara kvar. Jag skulle krossas av sorg om jag inte får vakna vid henne. Se henne. Mitt hjärta.

Tomheten efter cellgifterna fyller min kropp tillsammans med tröttheten. Nu ska vardagen få plats, med vetskapen att inget är som innan. Att jag nu haft "kampen", nu väntar tomhet och väntan. Väntan på att få veta om det var tillräckligt, om livet ska finnas till för mig. År av väntan och oro.

Men jag har idag, jag har lite mer ork än igår. Jag vill inte slösa bort idag på oro, idag vill jag ligga i sängen länge, se på barnprogram, med det vackraste vilandes på min arm.

Cancerfonden

Min 6 månadersplan, fram till nästa röntgen..

Målsnöret!

Nu är det dags! Sista cellgiftsomgången! Heja heja!

Som man bäddar får man ligga..

Jag gick på promenad två dagar i rad, och självklart tog jag det inte tillräckligt lugnt. Svårt för mig att förstå hur trasig kroppen är!!! Så i två dagar har benen känts som spagetti. Måste tillåta mig att inte bli stressad över vågen, konditionen och svagheten. Skynda långsamt (så jävla tråkigt). Imorgon blir de sista cellgiften, jag har peppat och är redo. Dagen i ära så ska familjen följa med. Får se hur länge lill-fian vill samarbeta dock. Hon börjar på dagis den 14:e.. Jag är lite smått panikslagen!

Powerwalk, men utan power.

Eftersom jag blev så peppad från thai matcherna och att vågen går stadigt uppåt, så fuskade jag med den eviga vilan och tog cataleya i vagnen och gick min gamla korta runda. 3-4 km i rask takt. Det är kanske tredje promenaden (att gå utan att ha ett specifikt mål) som jag tar sen april. Jag kanske tog i liiittee för mycket. För nu ligger jag med halvt ryggskott och ont i ena tån. Aja. Det var så skönt att svettas, fick sällskap av Gustav och Buster. Skam den som ger sig, imorgon blir de nya promenad.            På kvällen lagade jag fiskgryta, gjorde aoli och bröd med tapenad och mozzarella. Mitt icke-sjuka jag gjorde alltid bra mat och gick på promenader, så fick en tillbakablick. Jag saknar mig själv! 

Snubbla på mållinjen.

Bilderna vägrar ju hamna rätt när jag bloggar från telefonen... :/ 

I förrigår skulle jag ha börjar med omgång 12, men hade för dåliga värden. Så bara packa ihop och åka hem. Jag som var så peppad. Aja. Nytt försök om en vecka.  Igår anordnade jag spelkväll med ett gäng underbara vänner, väldigt roligt. Jag tröttnar aldrig på att spela/tävla, barnsligt kul.                  

                                         Idag har det vart kval för SM i thaiboxning, tyvärr förlorade mina tjejer, men vad gör det? Roligt att få träffa alla fighters, se matcher och äta proteinbar igen. Jag saknar träningen, men nu är det bara några månader kvar(!!!). Tor från gladiatorerna sålde fighter hjälpen, t-shirtar som sponsrar barncancerfonden. Det värmde mitt cancer-hjärta!