Ingen Walk In the Park

 

Nu är det mitt hår som hamnat på golvet i badrumet. Jag har tidigare skrivit om någon annars hårstrån på sjukhustoaletten. Nu stirrar jag ner och ser mina hår ligga där. Dom är ett kvitto på att jag är sjuk. Jag tar Cataleyas våtservett och torkar bort dom, eller samlar ihop. Det är likadant varje dag nu. Jag tappar inte så mycket hår i vanliga fall och mer viktigt så har jag inte så mycket hår. Därför syns det att det är ännu tunnare. Kanske borde jag raka av det. Carlos tycket det. Andra säger att de inte ser någon skillnad. Mina callgifter gör inte att man tappar håret, men det blir tunnare. Frågan är bara hur tunt kan jag ha det?

Mina biverkningar har vart värre denna gång. Jag har stirrat i taket varma dagar. Jag ser er leva livet på Instagram och Facebook. Ni badar, dricker vin, skrattar och lever. Jag blir glad för er, men samtidigt så avundsjuk. Det ger även mig kraft, kraft att se vad livet handlar om, en målbild. Att nästa sommar ska jag vara där, då ska jag åka båt, grilla, dricka vin, skratta, njuta. Även om jag gör dessa saker mina pigga dagar, så är det för få. jag vill ha flera. Jag vill att alla dagar ska levas. Nu lever jag varannan vecka, och denna gång mindre än så.

Jag vet inte vad som är hönan och ägget. Jag får ju biverkningar från cellgifterna, sprutorna som ska fixa de vita blodkropparna, medicinen mot illamående, magen, magont, tarmen,, psyket, sömnen.

Här kommer dom i någorlunda ordning:

1. Trötthet. - galen trötthet, sov i ca 40 timmar denna omgång. tröttheten kommer torsdagmorgon och är kvar till söndag kväll. Dagarna går åt till att sova, titta in i väggen, sova.

2. Mag- och tarm krångel. Pinsamma besvär. som gör ont ont ont. (och tar tid)

3. Skelett & Hud/muskel smärta. Det är från sprutorna. I nån dag bara. Allt gör ont. den tunnaste T-shirten värker mot kroppen.

4.Muntorrhet och svamptunga. Dricker vatten, men det hjälper inte. Tungan ser läskig ut. som en köttbit med stora senor.

5. Torra slemhinnor, speciellt på känsliga ställen. där är det öken.

6. Flagnad naglat och fingertoppar, naglarna skivar sig så att det knappt är någon nagel kvar. Nagelbanden trasar upp sig och vägrar läka. Istället så sprider det sig åt alla håll och kanter.

7. Tunnare hår.

8. Torra mungipor

9. Galna svettningar, men det är sommar så det är okej, andra svettas också.

10. Dålig aptit cellgiftsveckan, massor med aptit pigga veckan.

Innan har jag tänkt att jag fixar cellgifterna. Att det bara är att bita ihop och se framåt. bara beta av gångerna, en efter en. Men denna gång så känner jag inte så. Jag tänker på hur fan det ska gå, att det är för jobbigt. Jag känner mig ensam, svag, sjuk.

Jag läste i vimmelmammans blogg (skrämmande likt min egen cancer historia) att 35% överlever 5 års perioden. Tack för den käftsmällen.

 

 

Cellgiftsomång 3 med min lattemamma-hälft.. 9 to go.

Sitter på SÖS med bästa Carina. Jag får ligga-sitta i en säng, medans hon får en hård stol. Vi hade köpt med oss räksallad och kaka. De andra två gångerna har jag mått oerhört dåligt precis efter behandlingen, tänkte att jag skulle ladda upp med mat. Tror jag har glömt att äta de andra gångerna.

Behandlingen går ut på att få dropp, först mot illamående (kortison och något annat) sedan cellgiftet. När det hela är klart 3-4 timmar, så kopplar de på midjeväskan och giftet jag ska få hemma. Smidigt det hela och idag flög tiden bara förbi.. Vi hade film att se på, men kom aldrig igång med det. Istället fastnade vi för våra bloggar. Jag ändrade utseende på min, och ja, skriver detta inlägg. Vi båda är småbarnsmammor och då njuter man av lite egen tid. Carina är mer än tänkare, och det har knakat i tre timmar nu för henne, utan att egentigen ha ändrat något.

Carina är världsbäst på att baka. Hon är duktig på mat också. Men bakverken är i världsklass. Ni kan hitta hennes blogg här:

www.carinafogde.se

Dress For Success.. (mediciner, del 2)

Förutom de jag har med mig så har jag en Påse för vardags-medicin (Marc By Marc Jacobs- fint ska det va!)

 

 

Här i finns allt man behöver under Cellgiftsdagar, förutom sprutorna (tillfälligt

slut). Här kan man blanda efter önskemål om konsistens- på "mat" fast tvärtom. Flera olika mediciner mot illamående. Bland annat kortison som gör att jag både blir hungrig och sväller upp (läs tjock). Även medicin som skyddar magen mot alla andra tabletter.

 

Sprutorna som jag ska ta varje cellgiftsrond är för att hjälpa till med att producera fler vitablodkroppar, dom sprutorna gör ganska ont att ta, men ger ännu värre biverkningar. Hudutslag i ansiktet och hårbotten, ÖM hårbotten. Muskel och Skelett smärtor, vilket gör att ALLT gör ont, allt som berör huden dvs kläder, att sitta, att borsta håret. Även ger tunnare hår, trötthet, illamående.

 

Cellgifterna ger mest trötthet. Så cellgiftsveckan går ut på att Sova, sova och Sova.

Cancer är inte bara glamour..

eller ja. Faktiskt inte så glamouröst alls. I min dock glammiga väska så finns det ett överlevnadskit.

Balenciga väska som är inköpt för plåster-på-såret-pengar från Trygg Hansa.

Treo-Comp mot migrän & kroppsmärtor
Xylocain- Mot när det svider på känsliga ställen pga tarm-ärr-vävnad
Canesten - När slemhinnor torkar pga cellgifter, på ja, andra känsliga ställen
Primperan- Mot illamående
Citalopram- Anti depp.
Sobril-lugnande

Skulle inte klara mig utan dessa när jag lämnar hemmet. #FräsigtVärre

Paus från kaos & Starka kvinnor.

Igår hade vi en Micro-semester till Nyköping. Där bor Carlos farbror och kusiner med flera. Sedan jag fick mitt besked så har Carlos kusin Kajsa vart ett stöd. Hon har överlevt cancer och är nu frisk. Vi hade inte träffats förens igår, men hon har vart en trygghet. En som klarade sig. Även hennes mamma har besegrat cancer. Vilka kvinnor!

Cataleya är äntligen frisk. Igår var hon glad igen. 1000 stenar har lättats från mina axlar. Carlos pappa har vart hos oss och avlastat. Vi har haft några dagar då vi har tagit från paus från det mörka.

Mörka dagar!

Mörka dagar! 

Min trygghet om att sjukhuset löser allt är borta. Jag vet att läkarna inte kan lösa allt. Att det värsta händer faktiskt, inte att det bara händer andra. Jag undrar när solen kommer efter allt detta regn. 

Bukoperation.

Tidigare har jag endast gjort småingrepp. Jag har sagt att jag gillar att bli sövd. Missförstå mig rätt. Jag gillar det faktiskt. Jag gillar att de sövde mig när de gjorde gastropin. Men jag gillade inte den stora bukoperation. Jag tänkte mörka tankar om jag aldrig skulle vakna igen. Att det var sista gången jag såg Cataleya. Min lilla tjej. Det var sista gången jag kunde amma henne. 4 månader. Jag var tvungen att vakna.

Jag grät inte mycket när jag var på sjukhus. Det började när jag kom hem. På sjukhuset mådde jag för dåligt för att gråta. Kroppen tog upp allt mitt fokus. Jag förstod inte innan som tur var hur stor operationen var. Men jag grät på vägen ned.

Operationen tog 3 timmar. De tog bort 30% av tjocktarmen och 25 lymfkörtlar. Innan jag sövdes frågade de om axlarna låg rätt. Jag var inte så noga med det då, men i efterhand så ångrade jag mig. Jag fick så ont. Att de ligger helt stilla i så många timmar.

Jag fick epidural, som de sätter lite högre än vid förlossning. Men när jag vaknade upp så hade den släppt på ena sidan. Den smärtan trodde jag inte att man kunde känna. Jag tänkte att om döden kom nu så skulle det vara som att avliva ett lidande djur. Jag hade så ont till och från i tre dygn. Jag skulle ha stannat på intensiven bara nån timma efter ingreppet. Men fick ligga där med smärtan de tre dygnen. Jag försöker tänka tillbaka på de dagarna, var det bara två kanske? Men minnet är svagt, som att hjärnan försöker skydda mig. Det var bara två-tre månader sen, men känns mer som en dröm.
De försökte lägga om den men det funkade inte heller. Efter de tre dagarna gav dom upp och gav mig klassiskt morfin och ett annat medel som gjorde att man hallucinerade. Obehagligt, men mindre smärtsamt.

Väl uppe på avdelningen så försökte jag mest återhämta mig lite, men det var svårt. Ingen aptit, ingen livslust, ingen kämparkraft. Jag mådde illa av morfinet, hallucinerade mest. Sköterskorna var i världsklass, de gav illamående medicin, fluffade upp kudden, gav isbitar, öppnade fönstret och pratade lugnaden.

Efter nån/några dagar började de be mig att resa mig, men det gick inte Jag följde deras instruktioner, men smärtan var för svår. Så jag låg kvar. Jag hoppades att det skulle bli lättare. Till slut kom en kirurg in och skällde på mig. Han sa att det var dags att resa sig. Det var det enda som skulle hjälpa. Hur ont det en gjorde, så var jag tvungen att sitta upp för lungorna. Så jag satte mig upp, bet mig i läppen och gjorde allt på vilja. Efter några gånger gick det lättare. Sedan försökte jag duscha, gå lite med min gåstol.

Livslusten kom tillbaka tillsammans med viljan. Levde på näringsdropp, men stegen blev bättre och bättre. Carlos peppade och peppade. Han fick mig ut till balkongen, fast det kändes som en mil dit.

Så här såg magen ut efter några veckor. Naveln är mycket djupare än innan. Men det har läkt ganska fint. Min tanke var att tatuera över ärret, men inte så snyggt att ha något mitt på magen?

Cellgift vs. Jeanette, 1-0. Men nu rond 2!

Jag skulle egentligen fått omgång två av cellgifterna förra måndagen. Men mina vitablodkroppar var för låga, så de sköt upp dom en vecka. I måndags så var de fortfarande för dåliga så de sänkte dosen. Min nya dos är 80%. Större dos skulle ha ihjäl mig. Så får nöja mig med den noga. Jag ska även ta benmärgssprutor, som jag ska ta själv (börjar bli väldigt sprut-van), dom ger skelett smärta. Kul!

Denna gång vad bästa sötaste Eva mitt sällskap. Vi spenderade ca 4 timmar, med mineralvatten, väsk-prat och såg Hypnositören. Eva hade läst boken. Hon nämnde inte att det var en obehaglig sköterska med. Läskigt. Rekommenderar inte att se den på sjukhus.

 

Den gång känner jag mig lite sämre. Mår lite mer illa, trött, pirrar i kroppen, obehag. Men inte så farligt, jag står ut. Men ser inte fram mot skelettsmärtan, jag börjar med sprutorna om tre dagar.

Men tog min snygga midjeväska och traskade till Saltsjöbadens golfklubb för lunch. Fin utsikt och bra mat. Men min strömming var smaklös. Tror det beror på Cellgifterna. Kan ju inte heller dricka kallt, sticker i halsen då (fast gånger 1000). Så tog med mig eget varmt vatten.

 

 

Den här lilla tjejen börjar få sin första tand/tänder (verkar vara två). Vi har det därför lite gnälligt och ledset här hemma. Men igår natt så tog jag en sömntablett och sov HELA natten. Första gången på minst 8 månader. Först gravidkissa varannan timma, sedan bebis som fortfarande väcker oss var tredje timma. Tur att hon är söt.

 

 

Skärgårdsidyll & Bästa vänner

Det blir ju ingen resa denna sommar, varken sommarsemester eller thaiträning i Thailand i vinter. Men blev istället blev det världens kortaste semester som gav lika mycket som hel vecka. Gustav och Sandra, som tagit över Buster, har landställe i skärgården. Vi lämnade cancer och vår 6 månaders tjej hemma. (Första natten då vi båda är i från henne) och drog till havs. Med alldeles för mycket packning och för mycket godis så spenderade vi ett dygn på Ornö. Vi satt vid vattnet och drack rosé. Jag fick dricka min med mycket Fanta, för att levern inte skulle bli arg. Där badade de modiga och vi andra läste skvaller. Och kärleken mellan mig och Carlos värmde nog oss båda.

Till natten saknade vi vår Cataleya så att det värkte i hjärtat, Cancern saknade vi inte alls. Men den saknade mig och gjorde sig påmind. Magen havererade på natten, fick inte sova en sekund, utan fram och tillbaka till utdasset. Var nära på att ringa efter sjöräddningen, men 7.30 blev magen tom och kunde få vila ett tag.

 

 

Var mysigt att få umgås med Buster Bubben Bus.

Idag skulle omgång 2 av cellgifter starta, men mina vitablodkroppar (immunförsvar) var för låga. Antiklimax. Så nu blir det uppskjutet en vecka. happ.