Bukoperation.

Tidigare har jag endast gjort småingrepp. Jag har sagt att jag gillar att bli sövd. Missförstå mig rätt. Jag gillar det faktiskt. Jag gillar att de sövde mig när de gjorde gastropin. Men jag gillade inte den stora bukoperation. Jag tänkte mörka tankar om jag aldrig skulle vakna igen. Att det var sista gången jag såg Cataleya. Min lilla tjej. Det var sista gången jag kunde amma henne. 4 månader. Jag var tvungen att vakna.

Jag grät inte mycket när jag var på sjukhus. Det började när jag kom hem. På sjukhuset mådde jag för dåligt för att gråta. Kroppen tog upp allt mitt fokus. Jag förstod inte innan som tur var hur stor operationen var. Men jag grät på vägen ned.

Operationen tog 3 timmar. De tog bort 30% av tjocktarmen och 25 lymfkörtlar. Innan jag sövdes frågade de om axlarna låg rätt. Jag var inte så noga med det då, men i efterhand så ångrade jag mig. Jag fick så ont. Att de ligger helt stilla i så många timmar.

Jag fick epidural, som de sätter lite högre än vid förlossning. Men när jag vaknade upp så hade den släppt på ena sidan. Den smärtan trodde jag inte att man kunde känna. Jag tänkte att om döden kom nu så skulle det vara som att avliva ett lidande djur. Jag hade så ont till och från i tre dygn. Jag skulle ha stannat på intensiven bara nån timma efter ingreppet. Men fick ligga där med smärtan de tre dygnen. Jag försöker tänka tillbaka på de dagarna, var det bara två kanske? Men minnet är svagt, som att hjärnan försöker skydda mig. Det var bara två-tre månader sen, men känns mer som en dröm.
De försökte lägga om den men det funkade inte heller. Efter de tre dagarna gav dom upp och gav mig klassiskt morfin och ett annat medel som gjorde att man hallucinerade. Obehagligt, men mindre smärtsamt.

Väl uppe på avdelningen så försökte jag mest återhämta mig lite, men det var svårt. Ingen aptit, ingen livslust, ingen kämparkraft. Jag mådde illa av morfinet, hallucinerade mest. Sköterskorna var i världsklass, de gav illamående medicin, fluffade upp kudden, gav isbitar, öppnade fönstret och pratade lugnaden.

Efter nån/några dagar började de be mig att resa mig, men det gick inte Jag följde deras instruktioner, men smärtan var för svår. Så jag låg kvar. Jag hoppades att det skulle bli lättare. Till slut kom en kirurg in och skällde på mig. Han sa att det var dags att resa sig. Det var det enda som skulle hjälpa. Hur ont det en gjorde, så var jag tvungen att sitta upp för lungorna. Så jag satte mig upp, bet mig i läppen och gjorde allt på vilja. Efter några gånger gick det lättare. Sedan försökte jag duscha, gå lite med min gåstol.

Livslusten kom tillbaka tillsammans med viljan. Levde på näringsdropp, men stegen blev bättre och bättre. Carlos peppade och peppade. Han fick mig ut till balkongen, fast det kändes som en mil dit.

Så här såg magen ut efter några veckor. Naveln är mycket djupare än innan. Men det har läkt ganska fint. Min tanke var att tatuera över ärret, men inte så snyggt att ha något mitt på magen?