Föreläsning och gränsland

Jag och Carlos har vart i Delsbo och föreläst på en högstadieskola (som för övrigt var helt underbar). Det är något som vi tänkte kanske göra om. Så om ni vill lyssna på svammel om ens livsöde, hur snabbt livet vänder och hur man hanterar svårigheter med (någorlunda) glatt humör, så finns vi att bokas.

Sista cellgiftet trodde jag skulle vara ganska enkelt, men icke, det var bland de tuffaste omgångarna, och jag är idag långt ifrån pigg. Jag befinner mig i ett gränsland mellan att vara sjuk och att vara frisk. Svårt att veta hur mycket jag orkar och hur mycket belastning jag klarar av. Det gör att det lätt blir dålig stämning här hemma. Gränslandet kommer jag att befinna mig i länge. En fot på varje sida. Men till sommaren så kommer kroppen att ha återhämtat sig något. Psyket däremot, tar det nog längre tid för.

Back from the dead

Jag slår upp ögonen, det är fortfarande mörkt ute, jag ser svaga ljusstrimmor söka sig in i rummet. Carlos och Cataleya snarkar rytmiskt, i takt, den ena starkare, och den andra i svagare stämma. Jag känner efter i benen, ingen mjölksyra, ingen värk. Kanske tröttheten är lättare idag, kanske orken börjar komma tillbaka.

Jag smyger mig upp till köket, korsar leksaker som ligger utspritt, gör kaffe, sätter mig vid bordet och låter tankarna bildas till längre texter. Texter som jag inte kommer orka skriva, viljan finns. Men steget att ta fram dator och skriva blir allt för energikrävande. Jag spar den ork jag har till mitt hjärta. Mitt hjärta som jag har på utsidan.

När hon vaknar, springer jag in, jag känner lycka i hela mig. Hon sätter sig upp, tillruffsad i det tunna håret. Hon slänger sig fram i en kram. Mitt hjärta smälter. Jag vill stanna tiden. Uppleva samma glädje imorgon, och dagarna efter det. Jag är rädd för att dö.

Jag var förberedd på att inte få leva, om man någonsin kan vara det. Men hoppet kom tillbaka och det är med rädsla som jag inser det. Jag skulle bryta samman om jag inte får vara kvar. Jag skulle krossas av sorg om jag inte får vakna vid henne. Se henne. Mitt hjärta.

Tomheten efter cellgifterna fyller min kropp tillsammans med tröttheten. Nu ska vardagen få plats, med vetskapen att inget är som innan. Att jag nu haft "kampen", nu väntar tomhet och väntan. Väntan på att få veta om det var tillräckligt, om livet ska finnas till för mig. År av väntan och oro.

Men jag har idag, jag har lite mer ork än igår. Jag vill inte slösa bort idag på oro, idag vill jag ligga i sängen länge, se på barnprogram, med det vackraste vilandes på min arm.

Cancerfonden

Min 6 månadersplan, fram till nästa röntgen..

Målsnöret!

Nu är det dags! Sista cellgiftsomgången! Heja heja!

Som man bäddar får man ligga..

Jag gick på promenad två dagar i rad, och självklart tog jag det inte tillräckligt lugnt. Svårt för mig att förstå hur trasig kroppen är!!! Så i två dagar har benen känts som spagetti. Måste tillåta mig att inte bli stressad över vågen, konditionen och svagheten. Skynda långsamt (så jävla tråkigt). Imorgon blir de sista cellgiften, jag har peppat och är redo. Dagen i ära så ska familjen följa med. Får se hur länge lill-fian vill samarbeta dock. Hon börjar på dagis den 14:e.. Jag är lite smått panikslagen!

Powerwalk, men utan power.

Eftersom jag blev så peppad från thai matcherna och att vågen går stadigt uppåt, så fuskade jag med den eviga vilan och tog cataleya i vagnen och gick min gamla korta runda. 3-4 km i rask takt. Det är kanske tredje promenaden (att gå utan att ha ett specifikt mål) som jag tar sen april. Jag kanske tog i liiittee för mycket. För nu ligger jag med halvt ryggskott och ont i ena tån. Aja. Det var så skönt att svettas, fick sällskap av Gustav och Buster. Skam den som ger sig, imorgon blir de nya promenad.            På kvällen lagade jag fiskgryta, gjorde aoli och bröd med tapenad och mozzarella. Mitt icke-sjuka jag gjorde alltid bra mat och gick på promenader, så fick en tillbakablick. Jag saknar mig själv! 

Snubbla på mållinjen.

Bilderna vägrar ju hamna rätt när jag bloggar från telefonen... :/ 

I förrigår skulle jag ha börjar med omgång 12, men hade för dåliga värden. Så bara packa ihop och åka hem. Jag som var så peppad. Aja. Nytt försök om en vecka.  Igår anordnade jag spelkväll med ett gäng underbara vänner, väldigt roligt. Jag tröttnar aldrig på att spela/tävla, barnsligt kul.                  

                                         Idag har det vart kval för SM i thaiboxning, tyvärr förlorade mina tjejer, men vad gör det? Roligt att få träffa alla fighters, se matcher och äta proteinbar igen. Jag saknar träningen, men nu är det bara några månader kvar(!!!). Tor från gladiatorerna sålde fighter hjälpen, t-shirtar som sponsrar barncancerfonden. Det värmde mitt cancer-hjärta!