Back from the dead

Jag slår upp ögonen, det är fortfarande mörkt ute, jag ser svaga ljusstrimmor söka sig in i rummet. Carlos och Cataleya snarkar rytmiskt, i takt, den ena starkare, och den andra i svagare stämma. Jag känner efter i benen, ingen mjölksyra, ingen värk. Kanske tröttheten är lättare idag, kanske orken börjar komma tillbaka.

Jag smyger mig upp till köket, korsar leksaker som ligger utspritt, gör kaffe, sätter mig vid bordet och låter tankarna bildas till längre texter. Texter som jag inte kommer orka skriva, viljan finns. Men steget att ta fram dator och skriva blir allt för energikrävande. Jag spar den ork jag har till mitt hjärta. Mitt hjärta som jag har på utsidan.

När hon vaknar, springer jag in, jag känner lycka i hela mig. Hon sätter sig upp, tillruffsad i det tunna håret. Hon slänger sig fram i en kram. Mitt hjärta smälter. Jag vill stanna tiden. Uppleva samma glädje imorgon, och dagarna efter det. Jag är rädd för att dö.

Jag var förberedd på att inte få leva, om man någonsin kan vara det. Men hoppet kom tillbaka och det är med rädsla som jag inser det. Jag skulle bryta samman om jag inte får vara kvar. Jag skulle krossas av sorg om jag inte får vakna vid henne. Se henne. Mitt hjärta.

Tomheten efter cellgifterna fyller min kropp tillsammans med tröttheten. Nu ska vardagen få plats, med vetskapen att inget är som innan. Att jag nu haft "kampen", nu väntar tomhet och väntan. Väntan på att få veta om det var tillräckligt, om livet ska finnas till för mig. År av väntan och oro.

Men jag har idag, jag har lite mer ork än igår. Jag vill inte slösa bort idag på oro, idag vill jag ligga i sängen länge, se på barnprogram, med det vackraste vilandes på min arm.