Omtanke!

En av mina favorit bloggerskor, Susanne Histrup, såg mitt inlägg om cellgifter på Instagram och skickade finaste uppmuntringspaketet till mig. Jag smäller av vad människor är generösa och goda. Så tacksam över att någon tar sig tid att tänka på mig. Tack och tack!! Sprang på henne i veckan på modevisningen och av tvungen att be om en bild!

En ganska pigg vecka.

Senaste dagarna har bestått av härlig middag med fina vänner, besök på akuten på grund av feber- men fint sällskap fick jag trots att det var mitt i natten- tack!, mysig frukost och bebislek, läkarbesök för Cataleya, storstädning och idag en hel dags filmande. Jag ska vara med ett inslag på cancergalan. 

i

Fight Night 08 och Omgång 5 av cellgifter-

Trots det deppiga prognos nyheterna, så måste jag ta vara på livet. Alla pigga dagar måste värderas högt. I lördags blev det stadion och fight night 08. Så roligt att träffa alla mina fina fighter vänner. Vissa har hälsat på, men många har jag inte sett sen jag blev sjuk. Det värmde långt in i själen. Matcherna var bra, många samlade talanger. MEN jag har blivit blödigare sedan jag blev mamma. När flera blev knockade, så dröjde läkaren innan han hoppade in i ringen. INTE OKEJ. Speciellt efter det som nyss hänt med Frida så borde ämnet vara färskt! Nåra fighters lev knockade 3-4 gånger
 och domaren tillät matchen att fortsätta och då var det inte bara jag som tittade bort. En annan sak var repen som inte var spända, jag var glad att vi satt på avstånd när de ramlade ur repen varannan match. Nog om det. Super trevlig kväll med annars hög nivå. Jag var så sugen att hoppa in i ringen själv. Det står högt på prioriteringslistan när jag blir frisk.

Söndagen gick åt till att ha loppis ute i Siggestagård. Timmarna gick alldeles för fort och vips så var helgen slut. Och jag har vart ifrån min fina dotter alldeles för mycket den här helgen. Men så är det när man bara lever varannan vecka. Mycket som ska hinnas med.

Cellgiftsomgång fem, nästa gång är jag halvvägs. Det känns fortfarande övermäktigt, men nu är det dags att räkna ner omgångarna. Denna gång var det snyggingen Sandra som var sällskap. Hon hade laddat upp med den nya serien "orange is the new black". Bra serie! Vi hann bara med två avsnitt, lite skvaller och som alltid så får hon mig att skratta.

Den här omgången ska jag försöka göra lite saker, fast jag är mest apatisk hela veckan. Men redan bokat in Yatzyspel med bäste Anna och Farshad och sedan att gå på Thai-festivalen i Haninge på lördag. Får se hur det går, men viljan finns där. Nu väntas min bästis med Eva som kommer med mat. Nu är de slut på namn-droppingen och dags att roa lill-tjejen.

 
 
 
 

 

 

Singla Slant

I går var jag hos läkaren och ställde alla tuffa frågor. Min prognos är som bäst 50/50. Att jag är ung betyder att Cancern är mer aggressiv dvs ingen fördel. När jag trodde att jag hade 80% så tyckte jag att det var dåliga odds, nu skulle jag offra min högra arm för att få vara i 80% ligan. Konstigt hur man ändå samlar ihop sig efter ett sådant besked.,

Dagen och livet fortsatte ju, nästan precis som vanligt. På med solglasögon- gråta- Gå på bank och starta sparkonto till Cataleya- gråta- ringa Carlos- gå på lunch hos bästa Anna- kaffe med Farshad- skratta - glömma bort- leva i nuet- gråta - skratta - få hämtning av Carina och Johan- hem och hämta familj- bli bjuden på godaste middagen hos Carina och Johan- bebismöte mellan deras Melker och Cataleya- hem och bada med Cataleya- se på Tv- ha ångest- försöka läsa- sova sked med Cataleya.

Jag fick även ett blombud, denna gång från mina fantastiska kickboxningstjejer. Vad jag saknar er! klubben som är mitt andra hem, vågar jag inte besöka med alla bakterier som är där. Men jag tänker på folket och träningen varje dag. Tack Bella, Diana, Sara, Zina och Helene. <3

För några dagar sedan gick filmen A Little Bit of Heaven med Kate Hudson på tv. Redan på reklamen om den så kände jag på mig att den handlade om cancer. Mycket riktigt. Tjocktarmascancer. Hon dör. Inte en Oscar-film, inte verklighetstrogen, men ändå så mycket likheter. Att skämta om cancern, att bli arg på ens närmsta, att vara rädd för döden, att inte vara rädd, att acceptera.

 

 

Kärleksbomb!

Idag fick vi den fina överraskningen!! Vi kan inte med ord beskriva hur tacksamma vi är! Det rörde oss så mycket att ni tänkt på oss och gett så otroligt mycket! Vi vill verkligen tacka er alla. Det stödet vi känner gör all skillnad i vår tuffa tid! Ni är så fina och generösa. Vi kommer använda pengarna till ta en paus från vår vardag och åka på nån slags semester. Det kommer verkligen göra oss gott, både fysiskt och psykiskt. Tack tack och återigen tack för ni fyller oss med kärlek!!


 - vi har fått en stor summa pengar från en insamling av Carlos vänner och familj! Vi är överväldigade av den värmen! Och ett extra tack till Jessica Och Henric som anordnade det hela. Så fina!!! Helt galet!!

!

Paket!

Idag fick jag hem ett oväntat paket av fina kickboxnings Tina! Precis vad jag behövde, nu hoppas jag få ordning på mina torra fingertoppar! Tack och tack!

Cellgifter omgång 4. (en tredjedel är gjorde nu)

Det var först lite osäkert om omgång fyra skulle bli av enligt schema. Min kropp har vart trasig och matt. Egentligen så ska det se ut att på Cellgiftsveckan så mår jag sådär mån-ons, torsdag till söndag är jag totalt trasig och sover. Jag sover nästan de dagarna i sträck. Orkar inte äta eller se på film. På söndagkväll så blir jag pigg och veckan efter ska va ganska bra. Det gör att man orkar psykiskt. Att man ska få leva lite.

Men efter omgång två så hade jag migrän sista fyra dagarna innan omgång tre skulle starta och förra veckan så hade jag förkylning och katastrof mage. Vilket gjort att jag inte haft så många roliga dagar. Psyket fick sig en smäll och allt känns tråkigt och segt.

Så jag ville nästan att det skulle bli uppskjutet en vecka. Men icke. Lätt ska det inte vara. Omgång fyra är därför nu igång. Tröttheten kom direkt, har sovit nästan 16 timmar till idag, försej så har Cataleya väckt en varannan timma.

Nu var det bästa Therese tur att hålla mig sällskap i fem timmar på SÖS. Hon hade gjort goda tonfiskmackor och laddat med film. Denna gång blev det "Only god fogives". En thailändsk film med snygge Ran Gosling. Väldigt skum film, men med sådant ögongodis och lite Thai boxning på det så var jag nöjd.

 

Idag har jag gått i snigelfart till Saltsjöbadens Golfklubb för lunch. Jag åt max fem tuggor. Aptiten är obefintlig. Men Carina (carinafogde.se) kom nu på kvällen med godaste pajen, den gav mycket energi och slank ner utan problem. Tack <3 Efter lunch så badade pappa Carlos, vi med midjeväska fick nöja oss med att titta på.

 

Jag ser inte fram emot mina sov dagar. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte må dåligt längre. Min accepterande inställning börjar rubbas. Jag tycker att det är orättvist. Jag vill vara frisk. Jag vill leva.

 

På kvällarna så ligger jag näsa mot näsa med min dotter. Jag andas in hennes doft, känner hennes fingrar (alltid med någon vass nagel) som utforskar mitt ansikte, hon klöser lite, egentligen gör det ont, men jag vill inte ta bort hennes små händer. Tidigare drog hon i mitt hår, nu klappar hon mitt rakade huvud. Jag känner mig knäsvag av kärlek. Jag är så tacksam för at hon är frisk. Jag är tacksam för dessa kvällar. Jag tänker att jag alltid ska minnas dessa lyckliga stunder. Sedan blir jag ledsen när jag tänker på hur osäkert mitt alltid är. Kanske 1 år, kanske 10, kanske 70 till.  

Värme.

 

 

Jag skulle inte ha tappat allt hår, men som jag skrev innan så tappade jag en hel del, och det som fanns kvar såg flottigt och fult ut. Så efter att en hel slinga lossnade så var det dags att raka av det till Carlos förtjusning. När Cataleya väckte oss 07.00 så hämtade han genast trimmern.

 

 

 

 

 

 

Tack för att ni läser. Tack för att ni peppar och stöttar på Facebook och på Instagram. Era ord hjälper mer än jag kan förklara. Jag känner ert stöd och era tankar. Jag läser dom ofta om och om igen, när tankarna börjar vandra iväg mot det mörka. Då fylls jag med kärlek till livet och till er.<3