Cellgifter omgång 4. (en tredjedel är gjorde nu)

Det var först lite osäkert om omgång fyra skulle bli av enligt schema. Min kropp har vart trasig och matt. Egentligen så ska det se ut att på Cellgiftsveckan så mår jag sådär mån-ons, torsdag till söndag är jag totalt trasig och sover. Jag sover nästan de dagarna i sträck. Orkar inte äta eller se på film. På söndagkväll så blir jag pigg och veckan efter ska va ganska bra. Det gör att man orkar psykiskt. Att man ska få leva lite.

Men efter omgång två så hade jag migrän sista fyra dagarna innan omgång tre skulle starta och förra veckan så hade jag förkylning och katastrof mage. Vilket gjort att jag inte haft så många roliga dagar. Psyket fick sig en smäll och allt känns tråkigt och segt.

Så jag ville nästan att det skulle bli uppskjutet en vecka. Men icke. Lätt ska det inte vara. Omgång fyra är därför nu igång. Tröttheten kom direkt, har sovit nästan 16 timmar till idag, försej så har Cataleya väckt en varannan timma.

Nu var det bästa Therese tur att hålla mig sällskap i fem timmar på SÖS. Hon hade gjort goda tonfiskmackor och laddat med film. Denna gång blev det "Only god fogives". En thailändsk film med snygge Ran Gosling. Väldigt skum film, men med sådant ögongodis och lite Thai boxning på det så var jag nöjd.

 

Idag har jag gått i snigelfart till Saltsjöbadens Golfklubb för lunch. Jag åt max fem tuggor. Aptiten är obefintlig. Men Carina (carinafogde.se) kom nu på kvällen med godaste pajen, den gav mycket energi och slank ner utan problem. Tack <3 Efter lunch så badade pappa Carlos, vi med midjeväska fick nöja oss med att titta på.

 

Jag ser inte fram emot mina sov dagar. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte må dåligt längre. Min accepterande inställning börjar rubbas. Jag tycker att det är orättvist. Jag vill vara frisk. Jag vill leva.

 

På kvällarna så ligger jag näsa mot näsa med min dotter. Jag andas in hennes doft, känner hennes fingrar (alltid med någon vass nagel) som utforskar mitt ansikte, hon klöser lite, egentligen gör det ont, men jag vill inte ta bort hennes små händer. Tidigare drog hon i mitt hår, nu klappar hon mitt rakade huvud. Jag känner mig knäsvag av kärlek. Jag är så tacksam för at hon är frisk. Jag är tacksam för dessa kvällar. Jag tänker att jag alltid ska minnas dessa lyckliga stunder. Sedan blir jag ledsen när jag tänker på hur osäkert mitt alltid är. Kanske 1 år, kanske 10, kanske 70 till.