Hej då.

Då var det spikat att Carlos flyttar ut och jag hyr ut rummet till en god vän, som hyr den delen som en separat del.  Kommer bli tufft med pengar, men jag vill faktiskt inte ha en inneboende. Så det känns som att jag gör saft av citronerna. Jag får ta åsikter, då jag valt att vara ganska öppen. Men jag kanske ska förtydliga att det var inte alls mitt val. Jag känner även att jag har hanterat min sjukdom på bästa möjliga sätt. Det är få saker som jag ångrar. Efter ha gråtit i  flera veckor, så måste jag gå vidare med mitt liv.

Tankarna för mig handlar mest om hur jag ska hantera min dödsångest. Jag har en tredjedels risk att dö inom några år. Om jag får återfall så vill jag veta att jag har vart all min tid med Cataleya, för hon är det enda som betyder något. Okej, kanske inte det enda, men det mesta.. Då vi nu ska dela på tiden, så blir det fel, hur vi än gör. Bor hon mest hos mig, så blir det fel för henne om jag dör, att jag har vart hennes primär person. Bor hon lika mycket hos oss båda, så förlorar jag hälften av tiden med henne. Ännu en gång så känns mitt liv styrt av mattematik. Dagar, timmar, år. Siffror och procent som både ger panik och lugnar.

Det går en reklamfilm nu, om en kvinna som ligger i sängen och mannen frågar vad hon tänker på. Då får man se hennes förlopp av tankar med cancer och den värsta utgången. Så är det faktiskt. Jag måste få tänka så. Jag är glad också. Jag är inte deprimerad. Men jag är realist. Jag tycker inte att jag slösar bort mina dagar när jag ifrågasätter vad som är viktigas. Varje dag. Jag har inte lyxen att tänka som ni, som inte är sjuka. Ja, ni kan bli påkörda imorgon. Men det är en ytterst liten risk. Jag lever med sämre matematik. Låt mig få leva med det på det sättet som jag tycker är bäst.