Efter min paus så känns verkligheten tung. Min vardag, med cancer. Jag känner efter i kroppen när giftet går in, lyhörd, det som pumpas in i mitt hjärta. Det är inte medicin, det är ett gift som bryter ner min kropp. Dessa jävla celler, som lever sitt eget liv. De som sakta kan ha ihjäl mig, i tystnad. Jag vet inte vad som är biverkningar och vad som är inbillning. Det kryper i kroppen, benen pirrar. Här ligger jag på dödens avdelning där allt är tyst.
Men det är ändå normalt, det är ljust, jag har Sandra med mig, vi ser på film, läser skvallertidning. Hon är knasig och får mig alltid att skratta. Det är min vardag. Ljus och mörk. Bergochdalbana i själen.
änn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar