Front row och klimakteriet - Tillsammans mot cancer

Cancergalan i korthet:
Mingel, middag, gråtfest, efterfest.

Efter ett mindre psykbryt vid klädprovning så lyckades vi komma iväg. Brytet berodde på att jag går upp i vikt, så inga kläder sitter bra. Sedan beslutet om peruk eller inte. Slutade med favorit klänningen och sjal på huvudet.

Vid minglet fick jag träffa vimmelmamman eller kanske ska kalla henne Lotta, Hon var så otroligt trevlig och vacker. Goda snittar och viska med Carlos om vilka kändisar vi såg.




Lotta och jag har liknande historier angående cancern. Idag är hon frisk. Hoppas på att jag får gå samma väg.























Vid middagen fick vi sitta brevid härliga Västerås tjejer, Forskar Anna med man samt Regina Lund med vän. Regina fick mig att förstå att jag troligtvis är i klimakteriet. Jaha. Kaka på kaka. Carlos avslöjade att Regina är hans favorit tjej (av de kända hoppas jag...) och fick hamna på bild.

 

Carlos hittade även en fotbollskille, och blev så här glad...


Jag fick posa vid scen, precis vid våra plaster, som va bland de bästa.

En minut in i galan så började tårarna rinna, och sedan var det som en kran som inte ville stängas av. Mitt hjärta brast vi Rasmus och Edvins berättelser. Det rann tårar av glädje och tacksamhet av alla fina ord, kramar, sms, Internet-kontaker som strömmade in. Jag är så otroligt tacksam att jag fick medverka, responsen jag har fått får mig att känna mig mer levande än någonsin. Ni ger mig kraft.

Kvällen slutade med mera drinkar och vin, backstage och sedan på soap bar.

Jag vill tacka för allt stöd, ni får mig att vilja leva, att kämpa och att våga hoppas.
Jag avslutar detta inlägg med Reginas ord, som beskriver det bäst:

"Lev, lev, lev, lev!"





PS. Vill ni se mera, så finns jag på instagram :Jeanetteocataleya och på facebook: Jeanette Sjöblom

Shop til u drop och blått är flott!

Dag tre så gästtränade Carlos, vi tjejer; jag, Cataleya och Bodil passade på att just va tjejer. Shopping som spårade ur lite och lång fika. Då kom Carlos Linnea med sötaste kaninen. Sedan var det middag hemma hos Gunvor och få träffa Kerstin och Göran. Mumisig mat, kaka och vin. Precis som det ska vara. När vi kom tillbaka till hotell Bodil så tar man seden dit man kommer och spelar plump hela natten. Halv tre efter en massa vin och skratt så kom jag i säng. Så här ska livet va jämnt, hoppas jag får chansen till det. Så stanna borta mr död tack! Nu på väg hem, nöjda och glada. Tack för denna gång Delsbo, hudvik och Iggesund.

Dag 2 på hotell Bodil.

Vi har det bra hos Carlos syster, super skön säng, super gott kaffe, super trevligt sällskap.  Men min dag har mest gått åt till att sova, va vaken en liten stund, sedan sova mera. 

Dag 1 i storstaden Delsbo

Dagen började 05.30, då ingen av oss jobbar nu, och inte gjort på ett tag så var det lite tortyr. Utan större bråk eller katastorfer så lyckades vi packa ner bebis och började vår tåg-tripp.

Cataleya älskade att åka tåg, banka på fönstret, mumsa på bulle, skratta och smälta mitt hjärta som vanligt. Sedan väntade god lunch hos Maria, där jag äntligen fick träffa Jessica och Henrik med 3 söta barn. Det var dom som startade insamlingen till oss 

Marias pappa gick bort i cancer. Maria sa exakta rätta saker, som bara nån med inblick kan, och rörde mig till tårar. Efter gråtstund så imponerades jag av hennes fina hem. Tavlan har hennes pappa målat.

Farfar Kurt stod på tur där resten av familjen mötes upp. Jag och lille C sov i soffan i två timmar. Gosat med fina vovven och fått värk i själen av att skit-cancern gjorde att vi inte kunde ha kvar Buster.

Cataleya har börjat somna på min arm, jag håller andan och vill stanna tiden. Denna tjej som får mig att vilja leva mer än någonsin. Hånfullt livet är.                                        Idag har jag tänkt på alla era fina peppade ord! Ett halvår har gått och ni står kvar! Ni har inte glömt mig! Jag behöver er alla så otroligt mycket. Jag suger in ert hopp som en svamp. Ni bär mig de tunga dagarna. Tack <3

Toppar och Dalar.

Toppar:

Mamma kommer hit med syskon och lagar mat. Vinprovning och lunch med Bästa Anna. Gustav, Sandra och  Buster kommer förbi spontat på vin, snacks och skratt. Söndagsmiddag hos Ann och Göran, alltid lika fint, trevligt och gott. Heldag hemma hos Eva. Cataleya som somnar i min famn. Kvalitets tid med mina två C.

 

 

Dalar:

Skelettsmärta, öm hud, hudutslag, käke som låst sig så de knappt går att äta (dygn 3 nu). Hud som flagnar, viktuppgång, ångest, rädsla, mörka tankar, sorg. Trötthet, trötthet och mera trötthet.

Omgång 8, trött benmärg och kärlek.

När det var dags för omgång 8, så fanns det inte nog med vita blodkroppar. Så blev semester från cellgifterna en vecka. Min benmärg orkar inte återhämta sig längre, trots att jag tar sprutor för att hjälpa till. Dosen sänks igen, från 80% till 70%.

Tjejerna från kickboxningen, ställde upp på välgörenhets cup i fotboll, pengarna gick till bröstcancerfond. Mycket kärlek, lite mindre talang...

Finaste Camilla och Zina, som vart på VM i Brasilien kom hem med fina presenter till oss. Alltså tacksamheten flödar,  att ni tänker på oss!

Omgång 8, spenderades med Therese och ny säsong av Homeland. Hoppas att 70% räcker. Låt det vara tillräckligt.

 

 

 

 

Så mentalt då? Jo jävligt trött på den här skiten. En del av mig vill reagera(!!) Skrika ut ångesten, gråta ut rädslan. Få vara svag. Kanske bli full, hög, slåss, röka cigaretter, slå sönder lägenheten. Men när man är mamma så får man inte göra så. Nu hanterar jag saker. Även denna skit.

Tur att du är söt!

 

Sett reklamen på sjuan som jag är med i? Om inte så gå in här...
http://www.youtube.com/watch?v=o-V2QpOQah0

Röntgen. 2 be or not 2 be.

Idag kom första kallelsen. Röntgen. Att få leva eller inte. Ett återfall betyder att få dåliga odds, kanske 30% chans att få leva. Det här min vardag. En gång i halvåret i fem år. Alltså 10 gånger att få hjärtklappning, illamående, påminnelse, rädsla,  väntan och åter väntan. Ska nu "vänta" till  22 november. Ska sedan "vänta" på svar, som tar minst en vecka, kanske tre. Så måste bli sams med oron. Vi kör en sinnesro bön

Ge mig sinnesro. Att acceptera det jag det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

VM i kickboxning, Carlos tränar inför match. Och jag sitter här med min egen fight, som är så otroligt mycket tråkigare. Jag vill också. Jag känner mig felplacerad i livet. Jag vill va där, i Brasilien, eller på klubben. Jag vill va stark och smal. Frisk. Få slå ut ångesten på någon, att få bli slagen. Att få bara vara i nuet- Sparras, mitsar, Thamer som skriker. Jag vill få vara trött, efter något roligt. Känna muskler i kroppen. INTE bli trött av att gå 1 km, inte flåsa efter att ha gått upp för en trappa. INTE vila på parkbänkar. Jag känner mig svag- Nedbruten. Uppsvullen, Värdelös (??)

Men om vi lägger den dödliga sjukdomen åt sidan, även ytligheten, saknaden, kroppen, rädslan. Så är jag faktiskt lycklig, riktigt lycklig. Jag har så fina relationer i familjen, vänner, bekanta, läsare. Jag tror inte att ni fattar vad ni betyder, alla vänliga ord. Att ni tar er tid att läsa, skriva, peppa, finnas där. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna er (kanske jag inte gör??) men ni är guld och mycket mera.

Drink för att lugna nerver. Säkert sunt.

Nya naglar, med bästa syster Mysan <3

 

 Min älskade Buster på besök <3

 Morgonstund med denna sötnos <3

 Leka prinsessa i nya tältet <3

 

Pppssstt..!!Hoppas ni handlar rosa bandet produkter denna månad? Sallad på ica, rosor, o annat?

 

Nyår på hösten och Stulna år.

Jag vilar huvudet mot fönstret, det är kallt, höstkallt. Jag andas in och smakar krispigheten. Jag känner hopp, jag känner som att det är en ny termin i skolan. Dags för något nytt. Jag är 19 år, jag vet ínte vart jag ska, jag har inget hem, jobb, pengar. Kompiskontot börjar eka tomt. Kanske är det mitt fel att jag hamnat här. Kanske kan jag inte skylla på livet. Men jag är inget offer. I dag är det nyår för mig. Det har blivit höst, tid för nystart. Jag vet att jag kommer ta mig vidare, jag vet att bättre tider väntar bakom nästa berg. Det gäller att stålsätta sig och gå vidare.

Jag ligger i sängen, delar rum med Carro. Jag är nyduschad, jag har rena lakan. Vi har en 20 årig tjock TV, bilden är grön. Vi ser på Beverly Hills, och det är mörkt ute. Det är höst, jag går i femman (?) och jag känner att det är nyår. Att livet blir bättre, bakom nästa berg. Så jag går vidare.

Jag minns dessa två dagar så starkt, jag minns känslan jag hade. Jag tänker tillbaka på livet. Hur jag hade förhoppningar, att om jag bara tog mig vidare så skulle jag bli hel. Där var jag då.

Ett dysfunktionellt liv,
En dysfunktionell familj,
Ett dysfunktionellt jag.

År efter utbildning, terapi, misstag, självrannsakan, förlåtande, framsteg och baksteg, så hade jag hittat hem. Jag hade fått det som fanns bakom berget. Jag sa till alla, att det är nu livet börjar. Fyra månader senare fick jag mitt besked.

Nu är det höst, men känslan om nyår vill inte infinna sig, hoppet om vad som finns bakom berget är borta. Bakom berget är mer kämpande och FUCKING FUCKING SHIT! En kropp som har svikit mig, ett liv som hånskrattat och det kan inte få vara så det ska sluta. Det vore fel!

Bakom kämpandet lyser det vackraste igenom, det är den bästa tiden i livet. Cataleyas skratt, Vänner i lass, omtanke, familj, läkande. Trevliga kvällar, att ta vara på livet, att njuta i stunden. Prioritera om. Att älska.

Jag vill inte att mina närmsta år ska vara stulna av cancern, såsom så många andra år av mitt liv har stulits. Tid som gick åt till att överleva istället för att vara få leva. Jag längtar så smärtfullt efter lyxen att bara få leva.