Röntgen. 2 be or not 2 be.

Idag kom första kallelsen. Röntgen. Att få leva eller inte. Ett återfall betyder att få dåliga odds, kanske 30% chans att få leva. Det här min vardag. En gång i halvåret i fem år. Alltså 10 gånger att få hjärtklappning, illamående, påminnelse, rädsla,  väntan och åter väntan. Ska nu "vänta" till  22 november. Ska sedan "vänta" på svar, som tar minst en vecka, kanske tre. Så måste bli sams med oron. Vi kör en sinnesro bön

Ge mig sinnesro. Att acceptera det jag det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan. Och förstånd att inse skillnaden.

VM i kickboxning, Carlos tränar inför match. Och jag sitter här med min egen fight, som är så otroligt mycket tråkigare. Jag vill också. Jag känner mig felplacerad i livet. Jag vill va där, i Brasilien, eller på klubben. Jag vill va stark och smal. Frisk. Få slå ut ångesten på någon, att få bli slagen. Att få bara vara i nuet- Sparras, mitsar, Thamer som skriker. Jag vill få vara trött, efter något roligt. Känna muskler i kroppen. INTE bli trött av att gå 1 km, inte flåsa efter att ha gått upp för en trappa. INTE vila på parkbänkar. Jag känner mig svag- Nedbruten. Uppsvullen, Värdelös (??)

Men om vi lägger den dödliga sjukdomen åt sidan, även ytligheten, saknaden, kroppen, rädslan. Så är jag faktiskt lycklig, riktigt lycklig. Jag har så fina relationer i familjen, vänner, bekanta, läsare. Jag tror inte att ni fattar vad ni betyder, alla vänliga ord. Att ni tar er tid att läsa, skriva, peppa, finnas där. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna er (kanske jag inte gör??) men ni är guld och mycket mera.

Drink för att lugna nerver. Säkert sunt.

Nya naglar, med bästa syster Mysan <3

 

 Min älskade Buster på besök <3

 Morgonstund med denna sötnos <3

 Leka prinsessa i nya tältet <3

 

Pppssstt..!!Hoppas ni handlar rosa bandet produkter denna månad? Sallad på ica, rosor, o annat?