Jag vilar huvudet mot fönstret, det är kallt, höstkallt. Jag andas in och smakar krispigheten. Jag känner hopp, jag känner som att det är en ny termin i skolan. Dags för något nytt. Jag är 19 år, jag vet ínte vart jag ska, jag har inget hem, jobb, pengar. Kompiskontot börjar eka tomt. Kanske är det mitt fel att jag hamnat här. Kanske kan jag inte skylla på livet. Men jag är inget offer. I dag är det nyår för mig. Det har blivit höst, tid för nystart. Jag vet att jag kommer ta mig vidare, jag vet att bättre tider väntar bakom nästa berg. Det gäller att stålsätta sig och gå vidare.
Jag ligger i sängen, delar rum med Carro. Jag är nyduschad, jag har rena lakan. Vi har en 20 årig tjock TV, bilden är grön. Vi ser på Beverly Hills, och det är mörkt ute. Det är höst, jag går i femman (?) och jag känner att det är nyår. Att livet blir bättre, bakom nästa berg. Så jag går vidare.
Jag minns dessa två dagar så starkt, jag minns känslan jag hade. Jag tänker tillbaka på livet. Hur jag hade förhoppningar, att om jag bara tog mig vidare så skulle jag bli hel. Där var jag då.
Ett dysfunktionellt liv,
En dysfunktionell familj,
Ett dysfunktionellt jag.
År efter utbildning, terapi, misstag, självrannsakan, förlåtande, framsteg och baksteg, så hade jag hittat hem. Jag hade fått det som fanns bakom berget. Jag sa till alla, att det är nu livet börjar. Fyra månader senare fick jag mitt besked.
Nu är det höst, men känslan om nyår vill inte infinna sig, hoppet om vad som finns bakom berget är borta. Bakom berget är mer kämpande och FUCKING FUCKING SHIT! En kropp som har svikit mig, ett liv som hånskrattat och det kan inte få vara så det ska sluta. Det vore fel!
Bakom kämpandet lyser det vackraste igenom, det är den bästa tiden i livet. Cataleyas skratt, Vänner i lass, omtanke, familj, läkande. Trevliga kvällar, att ta vara på livet, att njuta i stunden. Prioritera om. Att älska.
Jag vill inte att mina närmsta år ska vara stulna av cancern, såsom så många andra år av mitt liv har stulits. Tid som gick åt till att överleva istället för att vara få leva. Jag längtar så smärtfullt efter lyxen att bara få leva.
detta var så gripande att jag grät i min frukostskål imorse <3 Eva
SvaraRaderaDu skriver så bra! Ser fram emot när du kommer att skriva hur du bestigit ditt högsta berg nånsin och kommit ner på andra sidan! /Bloggläsare
SvaraRaderaTack och tack! Jag längtar efter det :)!
RaderaDu skriver så bra om det som är så sorgesamt, men se ditt skrivande som en nystart, ett nyår, en gryning som randas på andra sidan berget . Många kramar till er alla tre från Kerstin och mig!
SvaraRaderaTack! Det ska jag! Kram <3
RaderaHej!
SvaraRaderaJag känner inte dig, men jag hittade din blogg av en slump och jag kan inte sluta läsa - jag återkommer ofta. Jag har upplevt cancer, har inte haft det själv, men upplevt det i familjen. Och jag vet inte om det är därför det känns extra starkt att läsa om din kamp, eller om det är det faktum att du är så pass ung och det därför känns extra.. orättvist att du drabbas av den fruktansvärda sjukdomen. Nej jag tror helt "enkelt" att det beror på hur du skriver. Vet egentligen inte vad jag ville få fram annat än att din blogg berör. Dina ord berör. De går rakt in i hjärtat. Några får rader gör ingen skillnad i ditt liv och det finns ingenting man kan skriva eller säga för att underlätta det du går igenom, jag ville bara att du ska veta att trots att jag inte känner dig så beundrar jag dig och jag håller tummarna för att du får uppleva många fina år med din familj och dina vänner.
Kram Linda
Dina ord gör mig så glad och tusen tusen tack!!!! <3
RaderaHej Nettan,
SvaraRaderaDet du skriver är så sjukt jobbigt att läsa, särskilt det här inlägget var fint, berörande och insiktsgivande. Det är så orättvist att just du ska ha cancer (om det nu finns nån rättvisa att tala om) du som redan jobbat så hårt.
Jobba på! Eller vad man nu ska säga...
Kram / Kajsa från Alle' skolan
Tack Kajsa!! <3
Radera