Jag verkar ha trott att just jag hade en biljett att leva för evigt, eller i alla fall tills jag blev gammal. Jag har inte älskat livet innan. Jag har ofta sagt att kanske livet inte är till för mig, att det är för svårt. Men när Cataleya kom, då började jag älska livet. Världen skrämmer mig fortfarande. Att det finns så mycket mörkt.
Men just därför kan jag ju inte dö. Jag måste skydda henne. Jag måste vägleda henne och inte låta henne göra mina misstag. Hon ska istället få göra sina egna. När hon behöver så ska jag finnas där, trygg och stark.
Jag vet att Carlos är en super pappa, han kommer göra det minst lika bra om det värsta skulle hända. Men jag VILL ju vara där. Jag vill se henne, följa henne, älska henne.
Nu kanske ni tänker att jag tänker det värsta, att min prognos är inte nattsvart, utan under omständigheterna god. Procenten att dö är betydligt större än procenten att få denna cancer, just nu. Har ni haft odds som är goda och då endast är 80%? 4 av 5.
Det låter inte som några roliga odds. Inte konstigt att tänka på döden och att det gör extra ont när du har en liten skatt du vill skydda och se växa upp. Självklart finns det hopp, en massa hopp! Men klart du måste få ta in det läskiga, få vara ledsen och förbannad. Många kramar till dig. Du är tapper! /Tina
SvaraRaderaHej, läser din blogg och blir så förbannad på hur pissigt det är med cancer, hatar det! Ingen ska gå igenom något sådant, ingen ska behöva känna dödsångest! Jag hejar på dig!!! Du berör med din text. styrkekramar!!
SvaraRaderaJag förstår dina tankar fullt ut fast i mitt liv är det tvärtom. Min pappa går igenom sitt 3 återfall i prostatacancer. Han är bara 72 och hade precis avslutat sitt arbetsliv för att göra allt han och mamma drömt om. Istället kämpar han med döden och cellgifter. Jag hade i min enfald trott att nu är det över efter de 2 strålningar han gått igenom men inte... Samtidigt har jag som du småttingar, 2 stycken som behöver ha ett normalt liv. Ha, ja det är ju en illusion!
SvaraRaderaMen vi kvinnor är starka, för alla runt omkring oss. Jag håller tummarna för dig och att din dotter får ha dig kvar tills du är minst 72. ;)
Just nu mår pappa relativt bra och är positiv, vilket gör att jag vågar hoppas.
Livet är tyvärr grymt och ger många av oss tuffa smällar. Man brukar ju säga att det som inte dödar, det härdar... Låt oss härdas!