Matförgiftning?

Jag ligger på toalett golvet och oroar mig för dom som jag har bjudit på middag. Jag kräks konstant, jag har ont i magen. Min enda vila är när jag kräks. Då gör det lite mindre ont. Jag dricker vatten, sätter fingrar i halsen då kräkningarna vill göra ett uppehåll. Jag tycker det är pinsamt att jag har matförgiftat mina gäster.

Efter några timmar av att springa till soffa, sitta på toa, ligga på badrumsgolvet. Så får jag nog. Det gör inte för ont, jag kan stå ut med smärtnivån, men inte att den är konstant. Jag väcker Carlos, ber honom att ringa sjukvårdsupplysningen. Vi hittar inte numret. Carlos vill inte ringa 112, tycker det är pinsamt. Till slut så ringer jag själv. Ber om ursäkt för att jag ringer, säger att det inte är så allvarligt.

Ambulanser kom inte i ilfart, personalen verkade inte stressade, inte heller så gulliga. Värdigheten hos mig är nere på noll. Ful sov tshirt, ingen BH. mjukisbyxor, inga strumpor. Orkar inte sätta på mig skorna. Går ner för trappan till båren utan. Orkar inte stå.

På sjukhuset var jag inte prioriterad. Får träffa läkare som ställer samma frågor om och om igen. Jag orkar inte svara, kräks och har för ont. Läkaren vill inte ge sig. Jag ljuger snabba svar. När väl tester har tagits så har även bemötande ändrats. Det kommer fler läkare, sköterskor som viskar. Alla ser oroliga ut. jag tror att det kanske är en rejäl magsjuka. Så dum man kan vara.

En lång historia kort blir typ så här: Får en massa blod, de tar en massa blod. Söver ner. Kollar med kamera i magen. Röntgar. ligger på intensiven. Ger mera blod. Tar mera blod. Hamnar på avdelning med gamlingar. får höra att jag har ett kärl som blöder. Inga problem. Flyttar till en ny avdelning med gamlingar, en luktar illa. lavemang. dropp. fasta. Får inte åka hem. träffa lilla dottern snabbt, små glimtar dessa dagas. Kamera i andra änden. Se stora svarta-blödande tumören. Cancer.