Tjocktarmscancer

"Vill du prata med en präst eller kurator?". Läkarna står där sammanbitna. Tårarna rinner längs kinden, men inte på Carlos. Carlos koncentrerar sig på Cataleya. Jag fattar att dom menar allvar, det är på riktigt. Fast ändå som i en dålig film. Jag ser på mig själv och de andra utifrån och får lust att skratta åt det hela. Inte jag. Inte nu.

Mitt liv tidigare har vart en tuff resa, jag har nog kämpat mer än andats ut. Jag har trott att om jag bara får allt det där som jag idag har, så skulle det bli bra. Jag har sagt senaste veckorna, att det är nu livet börjar. Men vilket skämt allt blev nu. Cancer.

Lång dag i korthet: ringa anhöriga, ringa vänner, gråta. Skratta. Leka med Cataleya. Krama Carlos. Läsa sinnesrobönen om och om igen.