Apotektet & Surtanten

Jag är glad att det inte är någon kö, ser att det är den sura tanten som sitter framför mig. Hon verkar alltid arg, missnöjd, olycklig kanske. Men inte på ett sådant sätt så att man tycker om henne, tvärtom. Jag har ogillat henne från första gången jag hämtade ut medicin. Jag undrar om hon skrattar, om hon släpper kontrollen. Om hon kanske har lila hår under slöjan, eller rosa. Jag undrar om jag har fel om henne. Ingen vill vara den sura.
- Vad vill du hämta ut?
- Allt tänkte jag.
Hon ser surt på mig,
- Det är ganska mycket.
- Jaha.
- Jag får ta lite i taget.
Ser ännu surare ut.
- Okej.
- Åtta i taget..?
-Okej.
-Det är 13 olika.
-Jaha
Hon suckar.
Hon hämtar ut medicinen, sedan ändras hennes sätt.
Hon ser på mig. Ser på mitt leg igen, som jag tidigare lagt fram.
Hon suckar, fast annorlunda den här gången.
-Du är ju bara född år 84.... och så mycket mediciner.
Sen ser hon på mig, vänligt, med värme.

Cellgifterna.

Går och kissar för fjärde gången på en timma. Stirrar på golvet och ser att det ligger flera hårstrån på golvet. Antar att det är vardag här. Jag skulle inte vilja att mitt hår låg sådär. Skulle nog sopat bort det. Droppställning är en konst att gå med, trots min långa sjukhusvisit så vänjer jag mig inte. Slår i tårna hela tiden, snubblar. Går tillbaka in i vårt enkelrum. Där ligger han i fotänden, han som får mig att orka. Han har tagit Cataleya senaste nätterna så att jag har fått sova. Han har gjort det med ett leende. Sån är han. Inte gnällig som jag. Jag är glad att det är jag som är sjuk och inte han.

Jag tränger mig bredvid honom. Det är mysigt, trots omständigheterna. Först får jag två olika medel mot illamående. Det framkommer även att min läkare inte skrivit ut allt som han skulle. En annan läkare gör det. Jag tappar lite tilltro. Jeanette heter sköterskan, hon är övertydlig och säger doktorn hela tiden. Låter gammaldags "doktorn" , då ska du "få träffa doktorn". Hon får det att låta som att det är en ära att få träffa honom, istället för allt markfolk. Sen kommer den ena omtalade "doktorn" in. V får lust att skratta. Han ser ut som en "tjackis" (en som går på amfetamin), svettig, okontrollerad kropp. Vi förstår inte riktigt vad han säger. Tror inte själv att han vet. Han kommer in och ut ur rummet, sedan slutar han att komma. Okej. Då var allt bra då.(?)

Sedan ska ena giftet in, två timmar ska det ta, sedan piper maskinen och då ska jag pipa på sköterskan. Vi fortsätter att sova. En lyx för bebis-föräldrar. Han i rummet mittemot spyr konstant, sköterskor springer in till honom, men de lyckas inte få stopp på det. Jag är glad att det inte är jag.

Det andra giftet ges som en stöt-bonus. En tjockspruta som ska in i venporten. Efter det ska samma gift ges långsamt. I en 0,5 liters flaska, sitter en ballong med gift i, den ska pumpa själv i 46 timmar. Även den kopplad till venporten. Tillbehöret är en midjeväska, lång slang ner från hals, nyckelben som ska över magen till väskan. Fashonistan inom mig dör. och skämms. och tänker, men snart är måttet rågat.

Måndagen som aldrig tog slut.

Måndagen startade efter en sömnlös natt.

06.06 Åka till sjukhus
07.00 Förberedas för operation. Snygg klädsel med matchande dropp.
08.00 Operera in venport
09.30 Slänga i mig två torra mackor med nyponsoppa
10.00 Möta hjärtat
10.30 Snurra runt på södersjukhuset, hitta rätt
11.00 Cellgifter. Sköterskan heter också Jeanette.
11.00-14.30 Trängas med C i en smalsäng. Sova.
15.00 Gyn akuten.
16.30 På väg hem med taxi.
19.00 Sova med den andra C.

Hej.

-"Hej"

-"Hej"

-"Är det bra?"

-"ja.... Fast jag är jätte sjuk, jag har cancer"

-"skojar du?"

-"nää.."

-"men varför skrattar du?!?"

-"jag vet inte"

Ångesten.

Nu på kvällen så kom den. Jag har haft ångesten i alla former, inte den som vanligt folk använder sig av lättsamt. Utan den riktiga. Jag har haft paniken, den generella, den oförklariga, depressionen. Detta var innan cancern. Efter cancern så är det mest sorgen som knackat på. Men ikväll kom den krypande.

Carlos och Gustav barnsäkrar, genom att sätta upp TV på väggen. De frågar om det är rakt. Jag tänker på att de inte ser mitt kaos. Jag andas. Försökt lukta på Cataleya som sitter i mitt knä, men känner inget. Det som annars alltid fungerar. Jag andas igen. Hon känns tung, jag känner mig trött.

Om jag hade vart mer djurisk så hade jag rullat runt på golvet. Lagt mig i fosterställning. Skrikit tills luften tagit slut. Jag hade skrikit tills tårarna kommit. Kanske hade jag slagit i golvet. Kanske hade jag skadat mig själv för att fokusera utåt. 

Jag är rädd. Rädd för att dö. Rädd för cellgifter. Jag försöker andas, säger att TV är rak. Lägger mig med Cataleya i sovrummet, hjälper inte. Får dåligt samvete för att hon inte räcker.

Carlos kusin skriver, som att hon kände min ångest. Hon har också haft cancer. Hon lever. Hon klarade cellgifterna. Hon verkar vara en bra mamma, hon verkar orkat med. Hon ger mig hopp. Tack! 

Att göra 22 bebisar på en dag.

Tidigare hade jag ångest och sorg över att inte kanske kunna på fler barn. På fertilitetskliniken var de till en början lite dystra. Pratade om att jag kanske skulle få ut 5 st ägg. När undersökningen sedan skedde så blev de positiva till att hitta 14 st ägg. Men betonade att jag nog inte skulle få ut alla.

Det var så akut att få ut äggen innan cellgifterna, så jag fick nöja mig med så många som hann bli redo under den kort tiden. Hormonsprutorna skulle tas varje kväll, mellan 20-22. Jag som så lätt glömmer. Halva dagen gick åt till att komma ihåg dom. Påminna sig själv genom att mantra; spruta, spruta, spruta. Jag skulle ta sprutan  i magen, min mage som fortfarande är öm. Den andra sortens spruta fick jag ta i låret.

Jag fick gå på återbesök varann dag, varannan dag av att tigga skjuts till Huddinge. Varannan dag av att sitta och nästan skämmas över mitt lilla underverk, som satt med oss i väntrummet. Jag fick bisarra tankar om att någon skulle försöka sno henne. Jag fick dåligt samvete över min sorg över eventuellt syskon. Där satt så många som kämpade för att ens få ett barn. Men mycket vill ha mer.

Vid nästa kontroll så hittade de 25 ägg. Jag bet mig i tungan för att inte ta ut lycka i förskott. De varnade att inte man skulle få ut alla. De löste så mycket problem. De löste min och Carlos situation om hur många ägg vi ska befrukta. Att jag inte behövde "chansa" alla mina ägg på honom. Wow. 25 ägg. Det är fler än vad jag behöver. De såg även att mina hormoner var superbra. Som små superhjältar.

Jag skulle inte vilja kalla det att jag blev ett hormon-monster. Carlos kanske skulle säga det. Men ja, lite som men tonåring blev jag, och tog bara ut min ilska på Carlos och nån snäsning kommentar mot mamma. Att man alltid ska ta ut ilskan på dom som man vet stannar kvar. Förlåt mitt hjärta, jag ska gottgöra dig.



Som vanligt skulle denna snygga outfit på.

I måndags (läs 10 juni) skulle i alla fall äggen ut. Jag var vid de laget trött på det hela. Magen var svullen som en gavidmage, jag var lättirriterad, hade ont. Jag är även van nu att slänga upp bena i stolen och tänka att det i alla fall inte är lika illa som cancer, hur obekvämt det än känns.

Ingreppet var inte så farligt. De går in med en vanlig undersökningsgrej, i det "vanliga" hålet. På toppen sitter det en liten nål och ett sug. De sticker hål på varje äggblåsa som är stor som en femma. I blåsan finns det vätska och ett pytte ägg (10:dels mm). Man får trevligt morfin i armen, lokalbedövning och medicin för att slappna av. Ingreppet var inte så farlig. Lill tjejen hade hållit oss vakna. Jag var så slut att jag somnade till. Försökte låtsas att jag var på SPA.

Efteråt så kollapsade jag. Det snurrade och var ostabilt i magen. Det började göra extrem ont. Syrgas och dropp (som numera är vardagsmat) och piller i ja, ett annat hål, mot smärta. Efter nån timma blev jag halvt människa igen. Men DÅ säger dom att ja, smärtan kommer efter. Att jag ska vara sängliggande i några dagar. Men har ju inte tid med detta. Jag har ju att bekämpa cancer på schemat, onekolog besök, operera in venport. Ta hand om mina pigga dagar och ge dom till min dotter. Barnvagnen fick va rullator. (idag 3-4 dagar senare, gör det nästan mer ont). Jag ska även ta ägg-stopps medicin i 14 dagar. Måste väga mig varje dag och börjar jag samla på mig vätska så är det akuten som gäller.

Till det bästa! 43 ägg fick de ut. Jag kan typ få 4 fotbollslag, eller i alla fall 2. Jag kan få hur många barn jag vill. 22 befruktades med Carlos fiskar. 22 framtida barn. Inte jätte romantiskt. Men det duger. 21 ägg är frysta som dom är, i fall det skulle gå upp och ned och vi separerar.

Tack min fyrbarns-mamma för de fina generna!

Släkten är bäst.

Både min egen och min bonus familj som kom med Carlos. Idag kom Hans familj ner med fina gåvor.

Carlos fick det svarta armbandet, jag behöll det vita.

Att älska livet.

Senaste veckan har fyllts med kärlek till livet. Att njuta, här och nu. Ätit god mat, haft trevligt sällskap, skrattat. Tagit vara på solen och stillheten. Jag kan tycka det förutsägbara är tråkigt. Och om något så är det förutsägbart att älska livet, nu när man vet att det inte kommer vara för evigt, och kanske slutar tidigare än vad man tror. Men så är det i alla fall. Jag ÄLSKAR livet. Jag uppskattar det mesta och är fylld med tacksamhet. För trots all olycka, så är jag så lyckligt lottad. Jag har de finaste människorna runt mig. Människor som lagar god mat, lockar till skratt, som fyller min närvaro med glädje, som får oss att glömma för stunden, som skjutsar oss fram och tillbaka. Som ställer upp och ned och på sidan. Som får oss att känna att vi faktiskt kan be om hjälp och tjänster. Som inte får oss att känns oss till besvär- Tack och tack! Ni finns i mitt hjärta. Ni får en egen plats där det lovas att ni ska få stanna för evigt. För vad som händer i vår relation från och med nu, så var ni där när jag behövde er som mest.

(Tyvärr är det som många andra skrivit om i svåra stunder, att andra, som man trodde var nära. Inte finns där. Kanske de inte förstår. Men jag ska inte fokusera på dom. Även om det blir raka motsatsen med våra relationer.)





Det bästa med livet, det att är att få dela min vardag med denna vackra tjej. Trodde aldrig att någon skulle kunna sno mitt hjärta så mycket.

Hon vaknar 100 gånger per natt, slösar på blöjor som att de växte på träd. Hatar kläder, skriker som att BRIS ska höra henne vare gång de ska på. Kräver konstant uppmärksamhet. Vägrar sova i egen säng. Vill bli buren jämnt. Men är helt fantastisk! Barn är smarta, de vet när de ska le, och att ens hjärta smälter.

På kvällarna badar vi tills vi blir russin. Cataleya plaskar och skrattar. Jag andas in hennes doft, vill spara den i en burk. Tillsammans med ljudet av hennes skratt och synen av hennes leende. Tänk att få ha en burk full av det.

 

 

Genomsnittet på dödligheten för tjocktarmscancer ligger på strax under 50%.

Tack för den infon. skit google. skit internet. skit cancer.
Jag trodde det var 80. men det är om det är tidigt. min är inte tidig.
skit skit skit.

& så brast det för en liten stund.

Jag har nu faktiskt lite ork att läsa lite om cancer. Att ta in lite mera. Jag hittade denna video. Tänkte men oj vad typiskt och väntat. Och det var precis som jag trodde. Men träffade ändå rakt i hjärtat.

http://www.ungcancer.se/vad-vi-gor/vara-filmer/det-ar-okej-att-kanna

Se den. tar fem minuter av era internet-liv.

Ni som umgås med mig, vet att jag är glad och sysselsatt. Att mitt liv tuffar på som vanligt. Att jag skojar om det. Att jag är positiv.

Men innerst inne. Innerst inne så är jag livrädd. Innerst inne så vill jag skrika åt er när ni säger att det kommer gå bra. För ni vet inte det. Ni kan inte lova mig det. Oddsen är mycket större att jag dör närmsta åren, än många av er. Och jag är glad för era ord. Även om jag ibland vill skrika. Jag vill skrika att ni kanske ska tänka att jag kanske inte har 50 år på mig. tänk om jag bara har 5? Jag vill att ni ska ta vara på dom med mig, för jag vill så gärna ta vara på tiden med er. Jag vill att ni ska visa att jag är älskad/omtyckt/betydelsefull. Att mitt liv har påverkat ert.Jag vill inte vara en i mängden. En som kan dö, utan att ens hamna på nyheterna.

Men jag vill även skrika och gråta och säga att det är så jävla orättvist och onödigt. att fan fan fan. Inte jag. Inte nu. Att cancern har spridit sig. Att den är aggressiv. Att ingen vet.Att jag kanske inte får fler barn. Att jag kanske förlorar för mycket tid på gifterna. Tid som ska vara den bästa i mitt liv. Tiden som ska vara Cataleyas. Inte cancerns tid.

Efter jag skrivit klart, ska jag torka tårarna. duscha. hänga tvätt. pussa på Cataleya. se på TV. sova. Ha en helt vanlig kväll. För imorgon så börjar allt om igen, till läkaren, prata cancer, prata om frysta ägg och spermier och se glad ut medan jag gör det.

Blommor & Bin och Buster Bus

Igår var vi tillbaka på fertilitetskliniken. Carlos skulle ha med sig ett färskt prov och jag skulle kollas. Jag har bra hormoner i kroppen, lätt att bli gravid. Läkaren var nöjd. Kollade även hur mina äggblåsor mådde. (jag lär mig nått nytt om kroppen varje dag nuförtiden). Dom mådde också bra. Men nu får de inte må lite för bra och explodera. Fint ordval av läkaren. Känns lite fel att ta med den här sötnosen till väntrummet. Här sitter ju folk och längtar efter barn. Och så kommer vi in med ett perfekt exemplar.

Vi har fått omplacera vår fina vovve. Så sorgligt, men han hinns ju tyvärr inte med i detta kaos. Han har fått världens bästa hem hos nära vänner till oss, som bor väldigt nära. Vi ska vara hundvakt så ofta vi får och kan. Dom har vart i Spanien och då har han vart hos oss. Cataleya tycker att han smakar.. mums!

Respons.?

Tack för all fin respons, även om kommentarerna här på bloggen ekar av tomhet, så har jag fått väldigt fint gensvar på mail och facebook. Från både folk jag känner och andra. Men då den här bloggen är ny, så undrar jag lite vad ni vill att jag ska skriva om, vilken röd tråd jag ska hålla, är tråden cancern eller är det jag själv? Ska jag hålla mig till min grundtanke, att skriva ut min ångest för att lämna den här? Men vill man läsa en sån blogg? Ska jag skriva mer om vardag, eller vem jag är. och vilka är ni alla läsare?

Kämpa på, hur gör man det?

Nästan alla har sagt att jag ska kämpa mot cancern. Jag har inte fattat. Jag har en dödlig sjukdom. Som kanske inte dödar mig. Men som vill äta upp mig. Inifrån. Den livnär sig i mig. Jag har ingen kontroll över min kropp. Då hade jag gärna sagt nej till den i början. Nej tack, inte här. Gå gärna till någon som kanske har gjort så mycket hemskheter att du kan komma som karma. Hur ska jag kunna kämpa bort den? För jag vill att den ska bort. Jag vill inte undra i fem år om den är kvar, om den kommer tillbaka starkare. Så jag vill kämpa. Men fattar inte hur.

Sedan kom jag på vad jag faktiskt kan göra. Jag kan visst kämpa. Jag kan välja att göra allt rätt. Ta hand om min kropp mera, ta hand om mina känslor, ta hand om min behandling. Jag kan sova bättre (vad nu en 5 månaders bebis tycker om det), jag kan äta bättre, Jag kan hålla mig rökfri (slutat för över ett år sen, men trodde jag skulle börja efter amningen), Jag kan stärka kroppen så mycket jag kan. Jag kan göra allt som läkarna säger, hur jobbigt det än är. Jag kan låta det positiva få fylla mitt sinne. Så tack för att ni påminner att det handlar faktiskt om att kämpa.

Och det svarta, mörka, det som ingen vill lyssna på, rädslorna.  Ja dom spyr jag ut här. och lämnar här. för stunden i alla fall.

"Känna luften i mina lungor, känna blodet som pulserar, känna ljuset i mina ögon, känna tiden som passerar."

En annan som verkligen kämpar på, är mitt stöd och min kärlek, Carlos. Han har nu missta två kickboxnings SM i rad, för att jag vart sjuk. Han var även nära på att missa att springa maraton i år. Helt otränad, men tidigare längsta sträcka på 1,5 mil, ställer han upp. Tar sig i mål (4,2 mil). Trots en fot som strejkade halvvägs. Han gjorde till och med på tiden 4 timmar och 22 min. Placering 8000 av över 16000. Det är att kämpa.