Att älska livet.

Senaste veckan har fyllts med kärlek till livet. Att njuta, här och nu. Ätit god mat, haft trevligt sällskap, skrattat. Tagit vara på solen och stillheten. Jag kan tycka det förutsägbara är tråkigt. Och om något så är det förutsägbart att älska livet, nu när man vet att det inte kommer vara för evigt, och kanske slutar tidigare än vad man tror. Men så är det i alla fall. Jag ÄLSKAR livet. Jag uppskattar det mesta och är fylld med tacksamhet. För trots all olycka, så är jag så lyckligt lottad. Jag har de finaste människorna runt mig. Människor som lagar god mat, lockar till skratt, som fyller min närvaro med glädje, som får oss att glömma för stunden, som skjutsar oss fram och tillbaka. Som ställer upp och ned och på sidan. Som får oss att känna att vi faktiskt kan be om hjälp och tjänster. Som inte får oss att känns oss till besvär- Tack och tack! Ni finns i mitt hjärta. Ni får en egen plats där det lovas att ni ska få stanna för evigt. För vad som händer i vår relation från och med nu, så var ni där när jag behövde er som mest.

(Tyvärr är det som många andra skrivit om i svåra stunder, att andra, som man trodde var nära. Inte finns där. Kanske de inte förstår. Men jag ska inte fokusera på dom. Även om det blir raka motsatsen med våra relationer.)





Det bästa med livet, det att är att få dela min vardag med denna vackra tjej. Trodde aldrig att någon skulle kunna sno mitt hjärta så mycket.

Hon vaknar 100 gånger per natt, slösar på blöjor som att de växte på träd. Hatar kläder, skriker som att BRIS ska höra henne vare gång de ska på. Kräver konstant uppmärksamhet. Vägrar sova i egen säng. Vill bli buren jämnt. Men är helt fantastisk! Barn är smarta, de vet när de ska le, och att ens hjärta smälter.

På kvällarna badar vi tills vi blir russin. Cataleya plaskar och skrattar. Jag andas in hennes doft, vill spara den i en burk. Tillsammans med ljudet av hennes skratt och synen av hennes leende. Tänk att få ha en burk full av det.