Cellgifterna.

Går och kissar för fjärde gången på en timma. Stirrar på golvet och ser att det ligger flera hårstrån på golvet. Antar att det är vardag här. Jag skulle inte vilja att mitt hår låg sådär. Skulle nog sopat bort det. Droppställning är en konst att gå med, trots min långa sjukhusvisit så vänjer jag mig inte. Slår i tårna hela tiden, snubblar. Går tillbaka in i vårt enkelrum. Där ligger han i fotänden, han som får mig att orka. Han har tagit Cataleya senaste nätterna så att jag har fått sova. Han har gjort det med ett leende. Sån är han. Inte gnällig som jag. Jag är glad att det är jag som är sjuk och inte han.

Jag tränger mig bredvid honom. Det är mysigt, trots omständigheterna. Först får jag två olika medel mot illamående. Det framkommer även att min läkare inte skrivit ut allt som han skulle. En annan läkare gör det. Jag tappar lite tilltro. Jeanette heter sköterskan, hon är övertydlig och säger doktorn hela tiden. Låter gammaldags "doktorn" , då ska du "få träffa doktorn". Hon får det att låta som att det är en ära att få träffa honom, istället för allt markfolk. Sen kommer den ena omtalade "doktorn" in. V får lust att skratta. Han ser ut som en "tjackis" (en som går på amfetamin), svettig, okontrollerad kropp. Vi förstår inte riktigt vad han säger. Tror inte själv att han vet. Han kommer in och ut ur rummet, sedan slutar han att komma. Okej. Då var allt bra då.(?)

Sedan ska ena giftet in, två timmar ska det ta, sedan piper maskinen och då ska jag pipa på sköterskan. Vi fortsätter att sova. En lyx för bebis-föräldrar. Han i rummet mittemot spyr konstant, sköterskor springer in till honom, men de lyckas inte få stopp på det. Jag är glad att det inte är jag.

Det andra giftet ges som en stöt-bonus. En tjockspruta som ska in i venporten. Efter det ska samma gift ges långsamt. I en 0,5 liters flaska, sitter en ballong med gift i, den ska pumpa själv i 46 timmar. Även den kopplad till venporten. Tillbehöret är en midjeväska, lång slang ner från hals, nyckelben som ska över magen till väskan. Fashonistan inom mig dör. och skämms. och tänker, men snart är måttet rågat.