Carlos och Gustav barnsäkrar, genom att sätta upp TV på väggen. De frågar om det är rakt. Jag tänker på att de inte ser mitt kaos. Jag andas. Försökt lukta på Cataleya som sitter i mitt knä, men känner inget. Det som annars alltid fungerar. Jag andas igen. Hon känns tung, jag känner mig trött.
Om jag hade vart mer djurisk så hade jag rullat runt på golvet. Lagt mig i fosterställning. Skrikit tills luften tagit slut. Jag hade skrikit tills tårarna kommit. Kanske hade jag slagit i golvet. Kanske hade jag skadat mig själv för att fokusera utåt.
Jag är rädd. Rädd för att dö. Rädd för cellgifter. Jag försöker andas, säger att TV är rak. Lägger mig med Cataleya i sovrummet, hjälper inte. Får dåligt samvete för att hon inte räcker.
Carlos kusin skriver, som att hon kände min ångest. Hon har också haft cancer. Hon lever. Hon klarade cellgifterna. Hon verkar vara en bra mamma, hon verkar orkat med. Hon ger mig hopp. Tack!
Vet inte vad jag kan säga som hjälper dig.. Mer än att jag läser och tänker på dej! Fortsätt skriv! Kram sandra
SvaraRaderaÅh Nettan! Det känns som om det behövs en mental coping strategi... Jag finns här om du vill bolla idéer.
SvaraRaderaKram /Leila
<3
SvaraRaderaDu skriver verkligen ut dina känslor så bra att man känner dom med dig... :(
SvaraRaderaKänns det bättre att skriva om det? puss hjärtat
Hatar ångest! Hoppas den åtminstone kan hålla sig på sin kant i allt det här.
SvaraRaderaJa, jag vet hur det är och jag hoppas att jag kan ge dig massor med hopp! Att du får se att det kan gå bra och att livet går vidare fast det känns nattsvart ibland! Du är världens bästa mamma till din dotter och hon kommer vara stolt över dig när hon blir större!! Tänker på dej massor och hjälper dig gärna ska du veta! Vissa känslor tror jag ingen som inte själv upplevt dom kan förstå! Kram från Carlos kusin
SvaraRaderaHej Jeanette,
SvaraRaderaför lite drygt fyra år sedan fick jag diagnosen tarmcancer med metastaser i levern. Efter några tuffa år med cytostatika, antikroppar och en hel räcka operationer är jag nu tillbaka i livet igen. Inte samma person som innan, men det duger :) Jag berättar detta för att du ska veta att vi är många som trotsat "procentsatserna" och överlevt. Den statistik som finns baseras på femårsöverlevnad vilket innebär att de rör personer som blev sjuka för minst fem år sedan. På fem år har utvecklingen tagit stormsteg såväl kirurgiskt som medicinskt. Vi är ett gäng som finns i en sluten grupp på Facebook "vi som har eller har haft tarmcancer". Där kan man få stöd, svar på frågor och ventilera ångest. Vi har alla varit där du är nu. Du är så välkommen när du vill och orkar. Kramar