Kämpa på, hur gör man det?

Nästan alla har sagt att jag ska kämpa mot cancern. Jag har inte fattat. Jag har en dödlig sjukdom. Som kanske inte dödar mig. Men som vill äta upp mig. Inifrån. Den livnär sig i mig. Jag har ingen kontroll över min kropp. Då hade jag gärna sagt nej till den i början. Nej tack, inte här. Gå gärna till någon som kanske har gjort så mycket hemskheter att du kan komma som karma. Hur ska jag kunna kämpa bort den? För jag vill att den ska bort. Jag vill inte undra i fem år om den är kvar, om den kommer tillbaka starkare. Så jag vill kämpa. Men fattar inte hur.

Sedan kom jag på vad jag faktiskt kan göra. Jag kan visst kämpa. Jag kan välja att göra allt rätt. Ta hand om min kropp mera, ta hand om mina känslor, ta hand om min behandling. Jag kan sova bättre (vad nu en 5 månaders bebis tycker om det), jag kan äta bättre, Jag kan hålla mig rökfri (slutat för över ett år sen, men trodde jag skulle börja efter amningen), Jag kan stärka kroppen så mycket jag kan. Jag kan göra allt som läkarna säger, hur jobbigt det än är. Jag kan låta det positiva få fylla mitt sinne. Så tack för att ni påminner att det handlar faktiskt om att kämpa.

Och det svarta, mörka, det som ingen vill lyssna på, rädslorna.  Ja dom spyr jag ut här. och lämnar här. för stunden i alla fall.

"Känna luften i mina lungor, känna blodet som pulserar, känna ljuset i mina ögon, känna tiden som passerar."

En annan som verkligen kämpar på, är mitt stöd och min kärlek, Carlos. Han har nu missta två kickboxnings SM i rad, för att jag vart sjuk. Han var även nära på att missa att springa maraton i år. Helt otränad, men tidigare längsta sträcka på 1,5 mil, ställer han upp. Tar sig i mål (4,2 mil). Trots en fot som strejkade halvvägs. Han gjorde till och med på tiden 4 timmar och 22 min. Placering 8000 av över 16000. Det är att kämpa.